Att bo över hundra mil från ryttarkompisarna och stallet där hemma kan skapa stor abstinens hos hästintresserade studenter. Som tur är finns en räddning Akademiska ryttarklubben i Umeå.

Lugn fyller ridhuset. I det svagt belysta stallet är det enda ljud som hörs ventilationens sus och hästarnas mumsande på hö. Men snart bryts tystnaden av ett gäng ridsugna studenter från Arkum, Akademiska ryttarklubben i Umeå.

Lina Arnesson Ceder tar hand om Ralf.
Lina Arnesson Ceder tar hand om Ralf.

Varje fredag eftermiddag samlas de vid universitetet och samåker till ridhuset Hippologum en bit bortanför Västerslätts industriområde, där Umeå börjar övergå i skog. Tankar på studier lämnas kvar i de stängda kursböckerna. Hos hästarna finns bara här och nu.
– När vi har mycket tentor är det här jag kopplar av. Man kommer hit och lägger allt fokus på hästen och tänker inte på alla måsten. Det är den bästa studietaktiken om du frågar mig, säger jägmästarstudenten Lina Arnesson Ceder.

Ralf softar i stallet.
Ralf softar i stallet.

På en lista står det vilken häst var och en ska rida. Med iver och en smula nervositet letar studenterna efter sina namn innan de ger sig av mot sadelkammaren för att hämta utrustningen.
– Idag kommer jag få jobba hårt, säger Lina glatt, och plockar ner sadel och träns märkta med namnet Ralf.
Den ståtliga gråvita valacken är respektingivande, men följer snällt efter när han leds ut från sin box och knyts fast för att ryktas.

Mittemot Ralf har Anna Gebre-Medhin börjat göra i ordning stoet Ina. Dammet yr när borsten dras genom den mörkbruna pälsen.
– Hon har visst rullat sig lite, säger hon och ler.
Anna läser sin femte termin på jägmästarprogrammet och gick med i Arkum för drygt ett år sedan. För 23-åringen som ridit sedan sju års ålder har hästintresset alltid haft en stor plats i hjärtat. När hon fick syn på affischen med texten ”saknar du hästlukt?” dröjde det därför inte länge innan hon blev medlem i studenternas ryttarförening.

Anna Gebre-Medhin i full fart på stoet Ina.
Anna Gebre-Medhin i full fart på stoet Ina.

Nu är hon här så ofta hon kan och drömmer om att i framtiden köpa sin egen häst. Gärna en pigg och hetlevrad valack som gillar att hoppa.
– Jag tycker det är häftigt att kunna samarbeta och kontrollera sådana bjässar som man egentligen inte borde ha någon chans mot, säger hon och pekar på en häst som springer runt, sparkar bakut och fullkomligt sprudlar av energi i en liten inhägnad.

Både Ralf och Ina är stora. Så stora att det krävs en pall när det är dags att sitta upp. Efter ett par varv skritt i paddocken är det dags att börja jobba på riktigt. Iklädd röda ridbyxor, gympaskor och med en energidryck i handen står ridläraren Johanna Forsman i mitten av paddocken och ropar ut instruktioner med en imponerande styrka. Ta i med skänklarna! Byt håll! Släpp på tyglarna! Förbered höger galopp! Rid lätt! Något som för en utomstående verkar ganska svårt.
– Ibland står jag såhär fem gånger om dagen, och då kan man vara lite trött i rösten efteråt. Det är jättekul att intresset är så stort och att vi kan erbjuda studenterna att komma hit och rida. Många av dem vill också hjälpa till i stallet och en del håller i egna lektioner, säger Johanna.

Solen rör sig sakta ner bakom de höga trädtopparna och marken i paddocken blir till ett levande skuggspel när hästarna galopperar. Svetten blänker på deras muskulösa kroppar och sanden ryker från hovarnas kraftfulla isättningar. Efter fyrtiofem minuter kallar Johanna in studenterna på ett led för att sitta av.
– Va, redan, är det sant? Tiden går alldeles för fort! utbrister flera av ryttarna i mun på varandra.

En hel del utrustning behövs.
En hel del utrustning behövs.

För ett par av hästarna lämnas tyglarna direkt över till nästa ridgrupp, medan några släpps ut i hagen för att vila efter ett väl utfört dagsverke. Studenterna dröjer sig kvar en stund. Pratar, klappar hästarna, smeker deras sammetsmjuka mular och mockar boxarna innan de en aning motvilligt ger sig av hemåt. Lyckligtvis behöver de inte vänta en hel vecka till nästa gång.

Betydligt fler än Anna har nämligen visat sakna hästlukten därför har ett extra ridpass införts under hösten. Lyckan över det går inte att ta miste på.

Text och foto:
Vendela Wikström