Positiv stämning och ett större hopp inför framtiden. Det är några av de känslor som umeåstudenten Sef Meens Eriksson tagit med sig hem från klimattoppmötet i Paris.

I slutet av november publicerade vertex.nu en intervju med Sef Meens Eriksson, av de sju umeåstudenter som då stod i begrepp att åka till Paris för att demonstrera i samband med klimattoppmötet i december. Nu är de tillbaka och Sef menar att det är historiskt att avtalet slöts.
– Att alla världens länder lyckas enas är i sig helt fantastiskt och totalt nödvändigt för den globala uppvärmningen ska minska, inte öka vilket den gör i nuläget.

Pernilla Nordqvist, tidigare aktiv inom Utrikespolitiska föreningen vid Umeå universitet, var också med på resan. Hon är inte lika positiv till resultatet.
– I det stora hela var det inget nytt, eller inget som inte var förväntat i det avtal som slöts. Så det var en besvikelse på ett personligt plan. Men vad jag verkligen tror på är att avtalet, och just att det nu faktiskt slöts ett avtal, inger hopp. Att mötet faktiskt samlade människor från hela världen, och att det, globalt, kan ge hopp till fler när så många länder kan samarbeta i stora frågor. Så det är ju positivt.
Vad är det bästa i avtalet?
– Att det blev av. Samt att man faktiskt, i vart fall rent teoretiskt, stressade det viktiga faktum att sätta en gräns på utsläppsnivån. Även om den inte är konkret är det uttryckt en vilja att hålla sig till 1,5 grader, säger Pernilla.
– Att alla länder har åtagit sig att mötas upp vart femte år för att kontrollera hur det går med ländernas löften om bättring och för att skärpa kraven, , säger Sef. Detta skapar möjlighet att ländernas utsläppsmål kan skärpas, något som också måste ske eftersom dagens löften kommer leda till katastrofala följder såsom naturkatastrofer som torka, orkaner och översvämningar.
Är det något i avtalet ni tycker saknas?
– Självklart hade jag hoppats att större länder, eller ska jag säga maktingivande länder skulle ta mer ansvar, säger Pernilla. Det är klart att mindre, av klimatförändringar mer utsatta, länder kommer behöva finansiell hjälp för att klara utmaningarna. Där kunde man ha sett bättre stöd från mer penning-kapabla delar av världen: från USA eller EU. Till exempel uttryckte Nicaragua framför allt sin besvikelse, vilket även det behövs. Det måste finnas utrymme att visa besvikelse ”rätt ut” .
– Ja, det gör jag verkligen, säger Sef. Just nu säger man att ett fossilfritt samhälle ska nås under andra halvan av detta århundrade, vilket är allt för luddigt. Det är verkligen dåligt att det inte står tydligt hur mycket utsläppen ska minska med till givna årtal, så på så vis är avtalet väldigt ihåligt.

Pernilla medverkade främst på COY11, en förkonferens som hölls precis innan förhandlingarna tog fart. Sedan kallade skolan och hon blev tvungen att resa hem.
– Förkonferensen var till för att unga människor världen över ska samlas, nätverka och visa den kraft och vilja som vi besitter att se det problem vi har framför oss vad gäller klimatet. Men det häftigaste var att det fanns så otroligt många kreativa och hållbara lösningar som bara väntar på att spridas än mer. Ett gott exempel som universitet kan ta nytta av är att installera en miljö och hållbarhetskontor på campus, som drivs både av studenter och professorer, just för att förminska universitets fotavtryck.

Sef deltog bland annat i en klimataktion som heter Run For Your Life, ett projekt av Riksteatern i Sverige där vanliga människor tillsammans gjorde en klimatstafett med start i Kiruna och avslut i Paris vid FN:s konferenscenter.
– Vi var några som sprang några delsträckor när stafetten passerade Umeå och nu var vi med i de avslutande distanserna inne i Paris. Att få knyta ihop säcken på denna världen längst klimataktion var kul.

Sef var även med i en demonstration där de 10 000 deltagarna bildade en fyra kilometer lång mänsklig kedja genom centrala Paris.
– Det var en stor folkfest på gatorna med gamla och unga, rika och fattiga, fransmän och utlänningar, alla var där. Musiken och demonstrationsramsorna ekade längs gatorna vilket fick en att glömma de tusentals poliser som övervakade demonstrationerna.

Klimatmötet ägde rum två veckor efter de fasansfulla terroristattackerna i Paris. På frågan om de märkte av detta svarar Pernilla att det alltid finns ett ”vardagsliv” i samhället, även när hemska saker skett, men att när hon pratade enskilt med människor märkte att spåren fortfarande var färska.
– Vi pratade med några som skulle ha gått på konserten men var tvungen att jobba istället, andra kände människor som var på plats där det skedde. Vi besökte minnesplatser, där blev man tagen, tiden stannade upp ett tag. Men just en sådan känsla på minnesplatser eller liknande tror jag aldrig försvinner. Sedan var det ju självklart ett militärt tryck i hela Paris, och framförallt vid ”förhandlingshögkvarteret” samt vid COY11 konferensen.

Sef säger att han kände sig trygg och att även om det skulle ha varit ett stort hot så hade det varit svårt att känna det på grund av den glädje och goda anda som människor i klimatrörelsen bär på och som tystar allt som heter rädsla. Han säger även att det bland demonstranterna inte pratades om attackerna.
– Folk är inte dumma. Folk förstår att 150 dödsoffer inte får hindra demonstrationer som uppmanar till klimatpolitisk förändring som kommer spara miljontals människor från att dö av naturkatastrofer och spara miljarders människors lidande från naturkatastrofer världen över.
Känner ni mer eller mindre hopp inför framtiden nu efter mötet?
– Mitt hopp på vad människor tillsammans kan göra har absolut vuxit med milakliv, säger Pernilla. Men jag tror att till exempel svenska företag ska ta sig i kragen och sluta lägga produktion av varor i andra länder och på sådant sätt undgå sin del av ansvaret, tyvärr. Men bevisa gärna att jag fel! Som sagt det är inte avtalet som minskar utsläppen, det är vi människor.
– Jag har mer hopp nu än innan mötet, säger Sef. Framförallt en tro på storpolitiken, att alla världens länder ändå kan samlas i ett rum och komma överens om ett avtal är för mig fascinerande även om avtalet lämnar mycket att önska. Under veckan i Paris träffade man också människor från hela världen som delar en tro på en framtid utan fossila bränslen, en framtid där ansvarstagande går före ekonomisk tillväxt till varje pris. Nu gäller det att ta med den inspirationen hem hit till Umeå universitet och se vad som måste förändras på hemmaplan. Till exempel kanske det är dags för universitetet att sluta investera pengar i fossilindustrin?

Anders Samuelsson