Termen ”havremoppe” verkade förr fastetsad hos många, trots att hästar är stora, graciösa djur. Vertex följer med Akademiska ryttarklubben i Umeå, Arkum, för att kolla läget i stallet.

Jag lämnar stan och Västerslätts sjaskiga industriområde bakom mig och den lantliga idyllen uppenbarar sig med snöklädda fält och gamla träkåkar, hagar och åkermark. Framme vid Hippologum ska de två Arkum-medlemmar Beatrice Gustafsson och Linnea Lindelöf lotsa mig och fotografen genom stallupplevelsen.
Hippologum är en modern ridanläggning med kristallkrona i taket, café och ridsportbutik. Stallkänslan kommer först när jag går in i stalldelen och lukten slår emot mig. Det luktar hästskit. Men det luktar faktiskt gott och det är en rofylld upplevelse, tänk svenska gårdar från förr ungefär.

Beatrice Gustafsson läser juristprogrammet och är ordförande i Arkum
Beatrice Gustafsson läser juristprogrammet och är ordförande i Arkum

BEATRICE, LINNEA OCH resten av det gäng som ska delta i dagens lektion börjar med att göra hästarna fina, borsta dem och kamma deras manar och svansar för att sedan sadla och tränsa dem. De skämtar och hjälper varandra och stämingen är fin. De konstaterar att ridning tar en del tid från studier och andra intressen, men att det är värt det.
Beatrice har tilldelats Chelsea, en häst som är så trevlig att man utan problem kan gå in till den i boxen och klappa den. Beatrice berättar att hon lämnade sina egna hästar i Stockholm när hon flyttade till Umeå för att plugga och att fortsätta med ridningen var självklart.
– Hästen blir en familjemedlem, precis som en hund eller katt, säger hon om att ha egen häst.

TROTS DEN GEMYTLIGA stallbilden så är ridning en seriös sport, och som ordförande i Arkum ser Beatrice till att det finns chans att tävla. Mest i Sverige, men i mitten av mars tävlade Beatrice för Arkum i Belgien. Chelsea har hon ridit vid tidigare tillfällen och ekipaget placerade sig i klubbens förra dressyrtävling.
– Jag är en riktig tävlingsmänniska, förklarar Beatrice leende inifrån boxen.
Samtidigt förbereder Linnea E-vitamin. Öronen är lätt bakåtvinklade när vi samlas runt hästen, men Linnea förklarar pedagogiskt att den lyssnar. Hon grabbar tag i E-vitamins öron och viker dem platt bakåt, och demonstrerar hur det skulle ha sett ut om E-vitamin varit sur. Även hon har hållit på med hästar hela livet, och hon började på ridskola redan som sexåring.  Avslappningen, känslan av att komma bort från allt och bara kunna koppla av är det hon uppskattar allra mest med ridningen.
– Det är lite spa, skojar hon och kliar E-vitamin.

HON TROR ATT MÅNGA som rider kan ha nytta av sina ledar- och samarbetskunskaper i vardagen. Man samarbetar ju inte bara med hästen utan med andra människor också, och det är många som rör sig i stallet som ibland har hästintresset som enda gemensamma nämnare. Teamwork, sammanfattar hon det.
Det är full grupp på dagens lektion, både universitetslärare och studenter deltar. Och ja, det är en kille också.
Efter en stunds lugn uppvärmning i skritt och trav väntar folk på läktaren på att hoppningen ska börja. Bommarna ligger direkt på backen och frågan hänger i luften om det inte ska bli mer spännande än så här.

MEN SÅ HÖJS RIBBAN, bildligt och bokstavligt, och ekipagen dundrar förbi läktaren ett efter ett för allt vad tygeln håller, och hästarna tar rejäla skutt för att komma över. Trots att Linnea rider sin häst för första gången och – dessutom under en hopplektion, när det mesta kan hända – sitter hon säkert i sadeln.
– Jag kände mig trygg, säger hon nöjt efteråt.
Men det var inget bra träningstillfälle inför framtida tävlingar. Beatrice skrattar åt frågan, det hade behövts fler och högre hinder för det.

DET HAR HUNNIT BLI en lätt skymning när vi sätter oss i bilen igen. Väl i stan känns kontrasten stor mellan lugnet och tystnaden vi nyss rörde oss i på landet och det buller av människor och trafik som kommit tillbaka omkring oss. Hästlukten följer med hem, det syns på chaufförens blick, men också en klart uttalad känsla av välbefinnande.

ANNELIE MARKGREN
FOTO: REBECKA GUSTAFSON