Dilemmat stod i centrum när Ruben Östlund föreläste på Konstärligt campus i Umeå. Vertex fick ett en pratstund med landets kanske hetaste filmskapare just nu.

Inför publiken i Sliperiets Blackbox  på Konstnärligt campus i Umeå talade Ruben Östlund i fredags om hur han med vardagliga dilemman i fokus vill göra filmer som urskiljer sig i den – enligt honom – extremt konventionella filmbranschen. Föreläsningen var en resa i Östlunds filmskapande där han bland annat berättade att tanken med hans första långfilm Gitarrmongot (2004) var att den skulle vara ”extremt obehaglig för publiken”. Efteråt fick Vertex en stund med Sveriges förmodligen just nu mest framstående regissör.
Vad är din grundtanke när du gör film?
– Jag vill visa på en bild som är sann och som står i motsättning till den allmänna bilden som inte alltid är sanningen. Att jag upplever att det är så här det egentligen går till, det är inte på andra sätt överhuvudtaget. Det finns en slags mediekritik i det också, att den bilden som ofta reproduceras inte stämmer. Som i ”Turist” med mannen som springer iväg. Man förväntar sig att han ska vara hjälte, men kollar man på statistik från skeppskatastrofer är det mestadels kvinnor och barn som dör. Att män kanske ändå är de som har närmare till förmågan att agera egoistiskt.
”Turist” har ju varit en stor succé. Hur är det att arbeta med framgång i ryggen?
– Det som är intressant med film är att det aldrig blir lättare, det blir alltid svårare. Och den första filmen man gör, den gör man på sån jävla rå energi bara, den ska bara genomföras. Det är en helt annan typ av inställning till arbetet då och i början har man inställningen att ”nu ska vi visa dom jävlarna, nu fan ska dom få se”. Medan nu inser man att man är en av ”jävlarna” (skratt).
Vad kan du berätta om din kommande film The Square?
– Dels håller vi på en med en utställning som ska vara på designmuseet Vandalorum i Värnamo. I den håller vi på med samma tematik som i långfilmen. The Square, eller Rutan som utställningen heter på svenska, är en vitmarkerad ruta, som man ska placera till exempel i centrum av en stad på kanske ett torg, och bygga upp en viss kultur kring. Om du exempelvis behöver hjälp, då kan du och ställa dig i rutan och då måste människor som passerar adressera den här personen som står i rutan och tänka: ”Hur kan jag hjälpa dig?” Och om du exempelvis är trött och inte vill bära din packning, då kan du lägga av dig den i rutan, för i rutan har vi inte rätt att stjäla.
Hur kommer ”rutan” skildras i filmen?
– Rutan kommer introduceras i filmen via ett konstmuseum, och där de håller på att sätta upp den här utställningen med några konstnärer som då gjort den här rutan. Människorna som är på konstmuseet kommer sedan få möta olika situationer där de själva ställs inför dilemman i sociala situationer i offentlighet. Att hjälpa, eller inte hjälpa.
Det finns en bild av dig som regissör att du gillar att använda dig av relativt långa scener och fasta kameravinklar. Vad vill du få ut av det?
– Jag tror bland annat att det började när jag höll på med skidfilmer. När man filmar en skidåkare och klipper kan det vara ett sätt att dölja ett misstag. Så ju längre ett åk blev, desto större var prestationen hos skidåkaren. Sen är realtiden när man tittar på rörlig bild väldigt häftig.
Det finns juett ganska roligt Youtube-klipp (sök: ”Worst man cry ever”) på dig och din producent Erik Hemmendorff när ni, på ett hotellrum i New York, blir varse om den uteblivna Oscars-nomineringen. Vad kan du säga om det?
– Man kan säga det att när vi går ut ur bild efteråt så är ju det väldigt likt det som händer i ”Turist”, med ”worst man cry” och så där. Så jag kommer inte avslöja hur mycket som är fejk och så. Men det som händer innan, när vi håller på och hackar på de här skådespelarna i Ida det är på riktigt.
Var det spontant eller planerat?
– Nej men det var nog spontant. Vi hade ju varit tillsammans med Ida på så många olika prisceremonier liksom och de hade vunnit allting, så vi var så jävla sura på den filmen.
Vad kan du säga till dem som på något sätt vill arbeta med film?
– Rikta kameran mot det som intresserar dig. För att det är jätteroligt att vara i filmbranschen, men det är inte så roligt om man inte sysslar med att gestalta det som man är intresserad av. Och om man har som mål att bara vara i filmbranschen för att vara där, då tror inte jag att det är så kul så speciellt länge.
Till sist, vad gör du när du inte sysslar med film?
– Tränar lite, är mycket med mina barn, mina tvillingdöttrar på tolv år. Det är egentligen det jag hinner med. Jobbet och fritiden flyter annars väldigt mycket ihop för mig, när man inte filmar snackar man istället film med folk i sin omgivning.

Oskar Carlsson
Foto: Sofia Sundström