Den växande misstänksamheten mot vår omgivning gör oss svagare, skriver Vendela Wikström som sett ett botemedel mot detta uppträda på campus. Thomas Di Leva förmedlar superkrafter.

Media rapporterar varje dag om krig, terrordåd, brutala folkmord och flyktingkatastrofer. Människor är rädda för att ta tunnelbanan till jobbet, oroliga för att låta barnen gå i skolan och misstänksamheten mot personer i vår omgivning växer sig allt starkare. Vi uppmanas undvika folksamlingar, trots det gick jag till Thomas Di Levas lunchkonsert i Ljusgården på Umeå universitet där hundratals personer samlats, och det visade sig vara precis vad jag behövde.

Tio över tolv äntrar Di Leva scenen iförd en lång lila klänning som pryds av en stor regnbåge. Han välkomnas med applåder och ler brett när han drar med plektrumet över strängarna och börjar sjunga. Av och till gör han uppehåll i texten varpå publiken snabbt fyller i.
Di Leva skrattar och skämtar och närvaron är stark. Men samtidigt finns en allvarlig underton om vikten av att vi står tillsammans och inte ger vika för det hat världen drabbats av.
”Det finns inget vi eller de på jorden, det finns bara vi och vi har bara varandra”, säger han och får alla de hundratals personerna i publiken sjunga med och hela Ljusgården fylls av kärlek.

Han sjunger om medmänsklighet, hopp och tro. Om att vi alla är superhjältar och att vi ska tro på oss själva. Fyrtio minuter senare lämnar Di Leva scenen med lika lätta steg som han intog den med. Med sina personliga, ärliga och otroligt äkta förmedlade texter har han fått mig att tro på mina inre superkrafter och gett mig ett hopp om att vi tillsammans kan vinna över ondskan. Han har också fått mig inse att vi måste sluta anpassa vår tillvaro efter terrorismen, för det är den, kriget och hatet som ska förgöras, inte våra liv som ska förändras.

De som utför terrordåd vill inget hellre än att vi ska bli osäkra och rädda. Den växande misstänksamheten mot vår omgivning segregerar oss och gör oss svagare, vilket är precis vad gärningsmännen är ute efter. För när vi står tillsammans har de inte en chans. Därför måste vi göra som Di Leva sjunger, hur klyschigt det än låter, öppna våra famnar, ta varandras händer och aldrig ge upp.

Vendela Wikström