Hon har bestigit Mount Everest i minus 50 grader och dykt 126 meter ner i havet på ett andetag. Äventyraren Annelie Pompe drivs av frihetskänslan och tror inte att det går ha för många passioner i livet.

På storbildsskärmen i Aula Nordica vajar grönt sjögräs i takt med vågorna. En ensam dykare skär genom vattnet på sin väg mot botten. Sedan byts havet ut mot berg, och solen går upp över ett snötäckt Mount Everest.

Att äventyrarens vardag skiljer sig en del från studentens, är Annelie Pompe den första att intyga. Hon var själv student en gång i tiden, på IT-universitet i Göteborg.
– Men jag längtade mest till havet. Det bästa med universitet var de dagar då min pappa hörde av sig till mig och sa: “det är bra väder för dykning, vill du skolka?”

Dykningen är, vid sidan om klättringen, Annelie Pompes stora passion i livet. Klättrat har hon gjort sedan barnsben. Dykningen kom senare, och till en början med syrgastub.
– Sedan såg jag filmen “Det stora blå”, som förändrade mitt liv. Är det någon mer som har sett den? Blev ni också sugna på att börja fridyka då? Inte?

Annelie Pompe och publiken skrattar tillsammans. Hon vet om att en del ser på hennes äventyr som “galenskaper”.
– Men för mig handlar äventyr mycket mer om en inställning till livet än om att göra “galna” grejer. För mig är äventyr frihet och passion och naturupplevelser.

För studenterna i Aula Nordica berättar hon om hur hon övat sig i att vara modig.
– Man kan bara vara modig när man är lite rädd, och för att bli mindre rädd måste man lära känna det man är rädd för, lite i taget. Det bygger självförtroende – att märka att man klarar av det.

I Annelie Pompes fall har rädslan handlat om höjdskräck och döden. En gång när hon skulle fridyka på 95 meters djup svimmade hon med en meter kvar till ytan. När hon kom upp igen var lungorna såriga och hon hostade blod. Den upplevelsen satte spår.
– Jag blev rädd för havet. Och när man är rädd slår hjärtat fortare och man spänner sig. Fridykning är ingen extremsport, utan en lugnsport. Man måste slappna av för att spara syre och komma dit man vill.

Sedan den händelsen har Annelie Pompe hunnit med att slå världsrekord i fridykning med 126 meter på ett andetag. Hon har också infriat barndomsdrömmen om att bestiga Mount Everest. 

Att våga lyssna till sina egna drömmar är viktigt, men inte alltid lätt. Annelie Pompe berättar om buddhistmunken hon träffade en gång, som beskrev det som han kallade “monkey mind”: att inte kunna höra sin inre röst för att så många andra röster om krav och måsten hörs samtidigt.

Hon tror att de viktigaste drömmarna handlar om sådant som gör en glad. Hon välkomnar utmaningar, även om de känns lite läskiga.
– Det är lättare att begränsa sig och tänka “nej, det går inte”. Så fungerar hjärnans överlevnadsförmåga: den minns negativa händelser lättare än positiva, för att vi inte ska göra dem igen. Men om vi kan påverka hur vi tänker kan vi klara nästan vad som helst.

Begränsningar tror hon inte på, och misstag ser hon som tillfällen att lära sig.
– Det kommer gå fel! Jag har fått avbryta många dyk för att det blivit fel eller inte känts bra, och en gång gick jag upp på fel berg. Jag har fått öva på att släppa taget om sådana misstag för att kunna gå vidare, för ju mer man bär med sig, desto tyngre blir man.

När Annelie Pompe kom ner från den del av Mount Everest som kallas dödszonen fick hon lova sin mamma att aldrig mer göra om den bergsbestigningen. Att det är en risk att bestiga Mount Everest är Annelie Pompe överens med sin mamma om. Däremot ser hon en större risk i att låta bli:
– Det är en ännu större risk att gå genom livet och ångra sådant man aldrig gjorde.

Sofié Gisslen