Han satsar inte på att bli världsbäst, men har för mycket energi för att bara sitta stilla. Och fort går det när han trycker iväg. Umeåstudenten Lukas ”Gunde” Johansson tar vara på vintriga dagar genom att dra ut i skidspåret.

Lukas är ute i spåret nästan varje dag under vintern.
Lukas är ute i spåret nästan varje dag under vintern.

Det skymmer senare nu och ända framåt tre­tiden värmer solen. Men trots känslan av vår som kommer krypandes ligger snön ändå kvar och minusgraderna håller i sig. Vertex möter umeåstudenten Lukas Johansson, 20 år från Rättvik, en fredagseftermiddag vid Stadslidens skidspår på Berghem. Med längdskidorna i ena handen och stavarna i den andra, tar han med oss ut till spåret, som ligger bara några meter bakom huset där han är inneboende.

Ända sedan Lukas var väldigt liten har längdskidåkning varit en stark tradition i hans familj. Lukas pappa och hans storebröder har tävlat på elitnivå i hemstaden och det blev naturligt att även Lukas gick i deras fotspår.
– Jag hade väl egentligen inget annat val när jag var liten. Det var bara att hoppa på tåget. Jag har provat alla möjliga sporter. Jag spelade bandy tills jag började gymnasiet och fotboll har jag också spelat.

Längdskidåkning blev den stora satsningen för Lukas del, men det var inte alls enkelt till en början.
– Jag gnällde väldigt mycket när jag var liten och jag var slö, men det blev allt roligare. Det var skidor jag var bäst på, så därför kändes det självklart att det blev min grej.

Idag är Lukas inte lika aktiv som han var för några år sedan då han bland annat studerade på ett skidgymnasium i Mora. Där var det tidiga morgnar för att stiga upp och träna vilket Lukas tyckte var jobbigt. När han tog studenten var han kluven gällande att lägga av eller fortsätta träna. Han visste inte om han ville satsa eller inte.
– Jag höll igång kroppen, men jag var inte i närheten av en elitsatsandes träningsdos. Sedan flyttade jag till Umeå där jag hade många skidkompisar, så jag började träna hårdare igen men sedan kom bakslaget när jag gjorde illa mitt knä under mottagningen på en brännbollsturnering. Då kände jag att det var över med skidåkningen. Vintern närmade sig och trots knäskadan kunde jag inte hålla mig i alla fall och här står jag idag.

Lukas är medveten om att längdskidåkning är en tuff sport, inte minst om man vill bli världsbäst. Nuförtiden har han istället lagt vikt på att hitta en bra balans i livet.
– Ska man satsa på att bli bäst i världen krävs enorma uppoffringar och svåra prioriteringar som att inte träffa vänner och göra roliga aktiviteter, utan istället träna, sova och äta. En del skidåkare vill knappt träffa folk för att det kan vara en sjukdomsrisk, men så vill i alla fall inte jag leva.

För studenter i Umeå är det inte alltid så lätt att hitta bra skidspår i närheten. Men Lukas tycker att Mariehemsängarna är väldigt fina att åka på, speciellt när man inte vill ha en jättetuff terräng och det finns småslingor åt olika håll där både nybörjare och elitåkare kan åka och mötas upp när man vill.
– Längdskidåkning är världens bästa och mest skonsamma träning. Du använder hela kroppen och skaderisken är minimal, i alla fall när du är på ängarna där det är ganska platt. Att dra ut ett helt gäng, och bara leka på skidorna är faktiskt kul och som nybörjare märker man fort att det går bättre och bättre.

Det är viktigt med rätt underlag för att kunna åka längdskidor. När snötillgången är bra, vilket den är nu, med natursnö, är Lukas ute nästan varje dag. Hans motto är att öka tempot den stund han är ute, eller träna intervaller, om han inte orkar åka långt. Dessutom tränar han helst tillsammans med en kompis.
– Det är roligare att träna ihop med någon. Annars sätter jag i lurarna med Thåström. Det är inte så tokigt det heller.

Lukas flyger fram och tillbaka i spåret bredvid mig. Medan solen sakta tränger sig ner bland de snötäckta granarna säger vi hejdå och han skejtar iväg likt Gunde Svan i något världsmästerskap på 80-talet.

Text och foto:
Greta Hansson Vikström