Psykisk ohälsa märks inte alltid och fler studenter än man tror går igenom svåra perioder. Vertex har pratat med ett par studenter med egna erfarenheter.

Umeåstudenten Lina, som egentligen heter något annat, berättar att hon nog alltid haft lite känslor av otillräcklighet i stil med att hon är ”bra men kunde varit bättre”, men det var under första terminen på universitetet som tankarna bröt ut ordentligt. Vid studiestart blev det väldigt mycket både i verkligheten och online, och hon fick alltid ångest för vad hon missade när hon valde mellan dem.

– Jag antar att det blev så för att jag tidigare hade ett rätt tydligt mönster i min vardag. Antingen jobbade jag, eller så satt jag vid datorn, där de flesta av mina sociala kontakter också fanns. Vid studiestart blev det väldigt mycket både i verkligheten och online, och jag fick alltid ångest för vad jag missade när jag jag valde mellan dem. Jag var rädd för att misslyckas i skolan och tänkte att om jag blir underkänd beror det på att jag inte kämpat hårt nog, inte att jag inte kan. Jag hade konstant ångest och oro överallt, så pass att jag knappt sov eller åt på ett par månader. Det hänger fortfarande kvar, men handlar främst om att jag inte vet vart jag passar in eller att jag oroar mig över att göra fel.

Hur påverkade det studierna?
– Jag undvek föreläsningar. Jag var rädd att folk skulle se att jag mådde dåligt, men jag var också så orkeslös och fokuserad på mina tankar att jag inte kunde koncentrera mig. Efter att jag varit borta ett tag blev jag orolig för att folk skulle börja ställa frågor när jag väl kom tillbaka. Det blev en ond cirkel där alla utgångspunkter i mitt huvud var negativa. Fast de gånger jag tog mig dit var allt som vanligt. Ingen jag inte umgicks med sa någonting.

Hade du någon att prata med?
– Jag har haft ett par kompisar som jag varit ärlig med genom alla år. När det var som värst bodde jag faktiskt tillsammans med ett par klasskompisar som var väldigt stöttande. Det var skönt att ha dem nära. Det var också under den perioden som det blev så tungt att jag till slut öppnade upp och berättade för min familj. Men det är jobbigt att prata med min familj för jag är rädd att de ska oroa sig för mycket och vill inte heller vara en besvikelse för dem. Kompisarna är därför de första jag vänder mig till om det skulle behövas.

Upplevde du att du hade stöd från universitetet?
– Jag provade att ta kontakt med Studenthälsan där jag pluggade innan, men de tog bara emot en tre gånger eller så och vad jag minns så frågade hon bara hur jag mådde hela tiden och satt i övrigt tyst. Det gjorde mig bara mer ledsen och fick mig att tänka mer i de dåliga banorna. Däremot var jag ärlig med lärare om varför jag missade ett par seminarium och de var väldigt förstående.
– När jag vände mig till vårdcentralen fick jag kontakt med en psykolog som var guld värd och hjälpte mig massor. De gånger jag inte var så pratglad så snackade han på och ställde inte några frågor som ”hur mår du”, istället letade han orsaker. Han försökte få mig att tänka kring hur jag kan hantera jobbiga händelser och tankar, säger Lina.

UMEÅSTUDENTEN KARL, som egentligen heter något annat, berättar att han var väldigt deprimerad och isolerad i flera år innan han började plugga. Under studietidens första år märkte han att han lätt gick in i den nedstämdheten när det hände lite mer grejer, till exempel att det blev mer att göra i skolan eller att någon yttre händelse gjorde att livet blir mer stressigt.

Hur påverkade det studierna?
–  Det blev svårare att lägga samma tid på plugg. Jag stannade hemma från en del föreläsningar och försökte överlag att anpassa studierna. Tursamt nog gick det ändå, men det var definitivt mycket svårare och mer ansträngande. Jag hade även ett praktiskt moment i samband med att jag hade en riktigt jobbig period, men jag hade tur och fick anpassa upplägget lite så att det var möjligt att klara av.

Hade du någon att prata med?
–  Nu när jag haft det tungt under studierna hade jag både kontakt med min gamla psykolog från innan skoltiden och med min familj och min bästa vän. De var ett bra stöd, jag kunde prata med dem och få lite distans till situationen. De gav mig också perspektiv på saken, det var trots allt inte så konstigt att det kändes jobbigt givet mitt förflutna.

Fotnot: Läs om vårens kampanj om psykisk ohälsa.

Michelle Jerkuu