Vissa kunskaper går inte att visa på en tentamen. Till exempel hur man sätter en kateter eller undersöker en patient. Vertex var med när över 90 läkarstudenter gjorde en ångestfylld och nervös, men också rolig och lärorik examination.

– Hallå, hör du mig?
Ellen Rylander skakar på den livlösa kroppen, lyssnar efter andetag, lägger örat mot bröstkorgen. Hjärtat slår inte. Nu är det bråttom. Hon trycker på larmknappen och påbörjar hjärt- och lungräddning på personen som fallit ihop i väntrummet.

Lyckligtvis är patienten en docka, och situationen är iscensatt av lärare på läkarprogrammet. Men den hade lika gärna kunnat vara verklig, och då gäller det att kunna agera snabbt och korrekt. Idag visar närmare hundra läkarstudenter att de kan undersöka, ställa diagnoser och utföra behandlingar. Examinationsformen kallas OSCE, Objective structured clinical examination, och har syftet att testa hur väl studenterna kan omsätta sina kunskaper i praktiken.

De ska gå igenom 14 olika stationer. Likt kändisarna i underhållningsprogrammet Fångarna på fortet får de kort information om uppgiften de ska utföra i “cellen”. Sedan blåser en examinator i visselpipan och dörrarna rycks upp. Nu har de sex minuter på sig att visa vad de går för. På den tredje stationen undersöker Johan Bergqvist en patient vars finger är rött och svullet och värker efter att hon stuckit sig på ett häftstift. Det tar bara några minuter för honom att ställa en diagnos.
– Det går en senskida här, och den kan bli infekterad av bakterier. Så det vi kommer göra är att öppna upp och göra en incision och spola ur, och sedan får du antibiotika också, säger han efter undersökningen.  

Totalt pågår examinationen i närmare tre intensiva, fokuserade och ångestladdade timmar. Men här handlar inte nervositeten om rädsla för kackerlackor, ormar och ludna spindlar.
– När det sitter en överläkare där bakom datorn blir det en orimlig nervositet som inte går att komma ifrån hur förberedd man än är, säger Hugo Alfredsson efter examinationen.

Fredrik Elgh är överläkare i virologi, programsamordnare och en av lärarna på kursen. Han berättar att OSCE nu använts i några år på Umeås läkarprogram, och uppskattas av både lärare och studenter.
– Det föll extremt väl ut. Dels så har lärarna tyckt att det är ett bra pedagogiskt moment. Sedan utbildar vi på fyra olika ställen, och det är viktigt att de harmonierar med varandra. Genom examinationen har vi sett att kvaliteten är olika på olika ställen, så då har vi gjort en del förändringar.

Hugo Alfredsson och Ellen Rylander menar att moment som exempelvis HLR och att sy ihop sår passar bra i denna examinationsform. Men den har också svagheter, till exempel när det gäller att bemöta en patient.
– I verkliga livet är det ett dynamiskt samtal mellan en patient och en läkare. Men i en OSCE-situation där vi vet att det finns en mall med förutbestämda svar tycker jag att det kan bli lite hämmande, eftersom att i stället för att tänka på vad jag faktiskt vill ha fram så sitter jag och undrar vad som står i mallen, säger Ellen Rylander.
Vad händer nu när kursen är slut?
– Framförallt ska jag njuta av att ha låg puls, inte må illa och inte hålla på att kissa på mig varje sekund. Det är ingen superbehaglig upplevelse det här. Det är en stor psykologisk påfrestning, säger Ellen Rylander.

Text och foto:
Vendela Wikström