Två professorer som nått den prestigefyllda titeln på två helt olika sätt. Vertex har träffat Simon Lindgren och Pernilla Wittung-Stafshede som berättar om sina olika vägar fram till professorstiteln.

Pernilla Wittung-Stafshede föddes i Umeå 1968. På Chalmers blev hon civilingenjör 1992 och doktor i fysikalisk kemi 1996. Efter tolv år i USA, varav tio som professor, återvände hon till hemstaden för att arbeta vidare inom biokemi, där hon för närvarande studerar hur proteiner veckar ihop sig till sina fungerande former.
– Att det blev Umeå var en slump. Vi bodde i USA och hade barn som skulle börja gå i skola. Vi funderade fram och tillbaka men kom fram till att det var dags att flytta tillbaka till Sverige. Jag var först lite tveksam till Umeå, men det var inte alls hur jag trodde det skulle vara. Jag älskade stället. Forskningsmiljön, interaktionen, med andra forskare, ja allt kändes jättebra. Så jag accepterade en professorstjänst här.

UMEÅBON SIMON LINDGREN är 39 år och sedan 2009 professor vid Sociologiska institutionen. Den akademiska karriären började med att han höstterminen 1993 valde Samhällsvetarprogrammet vid Umeå universitet. De valbara kurserna kombinerade han till en fil. kand. examen. Våren 1997 kom han in på forskarutbildningen och skrev sin doktorsavhandling i ämnet ungdomskulturer. Därefter har fokus flyttats något, från ungdomar till forskning om Internet och digitala kulturer.
– Jag var inställd på att börja plugga direkt efter gymnasiet och funderade aldrig på att söka jobb. Jag hade heller ingen klar plan om vad jag skulle bli, så jag provade mig fram till en början.

När började du fundera på att doktorera?
PERNILLA: – Jag hade inte en tanke på att doktorera förrän jag läste mitt fjärde år som utbytesstudent i England. Där väcktes intresset och jag började känna att det skulle vara kul att fortsätta fördjupa sig i ett ämne. Därefter hade jag inte en tanke på att testa det ”riktiga” yrkeslivet. När jag ser tillbaka på den perioden så var jag väldigt naiv, för jag hade aldrig någon alternativlösning utan det kändes som att allt var upp till mig.
SIMON: – Det var nog i samband med C-uppsatsen i sociologi. Jag fick blodad tand när jag arbetade med att skriva den och började se karriärmöjligheten.

Hur trivdes du som doktorand?
PERNILLA: – Jättebra. Det passade mig perfekt. Jag fick göra mina egna experiment, testa vad som händer och hitta lösningar på problem och vad det kan ha för betydelse. Jag hade mycket ensamtid och fick ta eget ansvar vilket var skönt.
SIMON: – Jag gick in i det med tron att ”nu får jag ett rum, en dator, ta eget ansvar och ingen kommer störa mig”, men så blev det inte. Därför blev det en kort omställningsperiod  med lite identitetsgrubblerier, ”kan jag verkligen bli en sån där?”. Det blev en ny värld med nya krav och jag började så småningom förstå att det självständiga arbetet måste kombineras med samarbete och byggande av nätverk för att det ska bli bra forskning. Det sociala är viktigt och när jag väl hittat former för det så blev forskningen också bättre.

Hur gick det till när du fick professorstiteln?
PERNILLA: – Efter post doc-åren tyckte jag det kändes tråkigt att åka tillbaka till Sverige, så jag sökte amerikanska professorstjänster mest på skoj. Man måste ju prova! 1999 blev jag Assistant Professor i kemi på Tulane University i New Orleans. Det motsvarar forskarassistentnivån i Sverige, man ska starka upp en egen forskargrupp. Den akademiska karriärvägen är tydligare i USA, man vet vad som gäller och allt baseras på akademiska meriter. Men systemet är tufft, inte alla klarar sig. 2002 blev jag befordrad till accociate professor med så kallad tenure, vilket innebär en fast heltidsanställning och kan motsvaras med docent/lektor i Sverige. 2004 flyttade jag till Rice University i Houston, vilket är ett bättre och mer prestigefyllt universitet, och fortsatte som assosiate professor i biokemi. Men det var inte förrän jag flyttade till Sverige och Umeå som jag fick fick en riktig professorstitel, i svensk mening.
SIMON: – 2007 ansökte jag om att bli docent, vilket jag blev. Två år senare fick jag professorstiteln på samma sätt. Det fanns behov av en sådan inom mitt fält och jag blev uppmuntrad att söka.

Hur ser dina arbetsuppgifter ut?
PERNILLA: – Att vara professor är ett otroligt kreativt jobb, det gäller att hela tiden ha nya ideer och se samband och lösningar. Förutom själva forskningen kring proteinveckning – vilket i praktiken betyder handledning och diskussioner med mina studenter, tolkning av deras data, och att fundera på nya experiment och tänka framåt -och artikel/anslags skrivande, så undervisar jag en del av min tid på grundkursen i kemi (kemins grunder, 15 hp). Jag gör detta för jag tycker det är livsviktigt för kemiska institutionen att ha en bra grundkurs som är omtyckt av studenterna. Och när jag tycker det finns saker att förbättra vill jag oftast ta tag i dem själv. Jag tycker undervisning är roligt och utmanande på ett kompletterande sätt till den mer långsiktiga egna forskningen. Dessutom, angående arbetsuppgifter, som kvinnlig senior professor får man många erbjudanden om att vara med i olika kommittéer på alla nivåer. Detta är lärorika och viktiga uppdrag, vilket tar en hel del tid, och man måste bara prioritera och säga nej ibland.
SIMON: –  Jag undervisar på cirka 15 procent på grundutbildningen, vilket sker under koncentrerade perioder. Övrig tid jobbar jag med doktorandhandledning, utveckling och ledning av nya forskningsprojekt, och min egen forskning.

Har du några tips till den som funderar på en akademisk karriär?
PERNILLA: –Jag tycker inte man ska planera sin framtid i detalj utan istället satsa på det man tycker är kul och det som driver en. Passa på att resa och se dig om i världen. Det är värdefullt att se andra akademiska platser och lära känna andra forskare, dvs skaffa ett nätverk. Man ska heller inte oroa sig så mycket för vad som kommer hända sen. Ta ett steg i taget. Åker man iväg och gör bra ifrån sig utomlands, får man jobb när man kommer hem – jag lovar. Det gäller att vara modig, driven och aldrig ge upp!
SIMON: – Jag tror det finns en poäng i att specialisera sig tidigt. Man måste informera sig om den forskning som pågår. Då kan man genom sina uppsatser och sitt examensarbete blicka fram och styra mot ett forskningsfält att så småningom verka inom.

ANDERS SAMUELSSON