Kan man skapa konst på distans? Den frågan får konststudenter ställa sig nu när våra arbetsplatser har stängts, skriver Susan Karavelli.

I tider då folkhälsa ställs mot andra intressen är det inte helt lätt att ifrågasätta beslut som ska rädda liv. Men även om det är extraordinära förhållanden måste vissa saker fortsätta, som samtal och diskussioner om våra utbildningar och våra rättigheter som studenter. Det är tider då vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och låter vår vardag begränsas, men ingen har sagt att vi ska begränsa våra tankar, inte än i alla fall.

Ingen vill ha på sitt samvete att moster Anna som har högt blodtryck eller farfar Tahsin som nyligen firade sin åttionde födelsedag dog på grund av ens konstnärsdrömmar eller andra ambitioner i livet. Lika lite önskar vi att Greta och hennes kamrater, och våra barn, ska bli utan en framtid för att vi tog flyget för att hälsa på släktingar i Iran eller åkte på studieresa till Istanbul för att studera antropocenens framfart i en av världens megastäder. Ingen av oss har onda avsikter och vi vill inte vara själviska och hänsynslösa, även om det är just dessa egenskaper som har visat sig skapa framgång för politiska ledare såväl som företagsledare i den högsta ligan.

Vi andra, vi som är den stora majoriteten, är skuldtyngda. Vi har börjat vänja oss vid att man vädjar till våra samveten med känsloladdade argument, snarare än att man talar till vårt förnuft med rationella och sakliga argument. Känsloargument är svåra att argumentera emot. Det ligger i den emotionella utpressningens natur. Den verkar genom att skuldbelägga och underminerar alla motargument. Där har vi hamnat nu, när det känns väldigt svårt, om inte omöjligt, att protestera mot att våra utbildningar tillåts förlora i kvalitet och innehåll. Men det måste göras, det måste ifrågasättas och diskuteras. Även nu, eller framför allt nu, när rädsla och irrationella argument sprider sig snabbare än Covid-19.

Biltillverkare stänger fabriker och permitterar arbetare. Man kan inte tillverka bilar på distans. På ett liknande sätt är det också svårt att skapa konst på distans, utan tillgång till vare sig ateljé eller verkstäder. Som masterstudent i fri konst på Umeå konsthögskola har jag blivit uppmanad att skapa konst hemma. Och visst, jag kan sitta och måla pastaskruvar och sedan fota och dela på Instagram. Men nu var det inte riktigt det som utbildningen gick ut på. På kåren säger man att vår utbildning blivit ”modifierad”. Den har snarare blivit slaktad. Och samtidigt har man öppnat en dörr till framtida ”modifieringar” av de konstnärliga utbildningarna.

Våra utbildningsplatser är bland de dyraste på grund av värdefulla resurser som ateljéer och verkstäder. De står nu tomma. Skattebetalarnas pengar kastas i sjön medan vi sitter hemma och är solidariska, rädda att vår blotta existens är en hälsorisk för andra.

Vad kommer hända, när detta är över, och det är dags att börja tänka igen? När vår begränsade tid på utbildningar som vi kanske länge har drömt om och kämpat för att bli antagna till använts till videomöten och hemarbete? Vad kommer den utbildningen vara värd? Och hur ska man i fortsättningen motivera för beslutsfattare att fysisk närvaro på ett gemensamt campus, liksom dyrbar utrustning, verkstäder och ateljéer, är nödvändiga i ens utbildning? Det gick ju så bra utan och det var ingen som klagade, kommer man kanske säga.

Därför är det inte bara tid att vara solidarisk eller rädd, det är tid att fundera på vad man faktiskt erbjuder studenter och vilka konsekvenser det kan få. Ställ in eller senarelägg de kurser som är beroende av fysisk närvaro och viss utrustning och som förlorar mer i utbildningskvalitet än man hittills velat erkänna.

Susan Karavelli