Sofia Johansson har aldrig riktigt känt sig hemma i Umeå – ändå var det rätt skönt att återvända efter en galen turné längs inlandsvägarna.

Namn: Sofia Johansson. Ålder: 26. Pluggar: Medie- och kommunikationsvetenskap.
Sofia Johansson pluggar medie- och kommunikations-vetenskap.

Slutet på december. Den tid då de flesta av oss studenter krampaktigt försöker mjölka ur det sista av ledigheten mellan jul och nyår. Gotta i sig det sista goda som ledigheten har att erbjuda, allt för att orka tillbaka till akademikerlivets knastertorra torrhet. Låter det som att jag gillar skolan? Det gör jag faktiskt, men när jag är ledig har jag en förmåga att förneka den. Jag sätter upp skygglappar, tänker lite apatiskt med risgrynsgröt i käften: ”jag tar det sen, den där hemtentan — ÅH! MERA KNÄCK!”. Nä, skolan har fått vila i mitt sinne, istället har jag flugit runt i en Volvo 240 och kört en tour de Västerbotten!

Min vän från Örebro kom upp och hälsade på över nyår. Nyfiken på hur livet i Umeå såg ut (som hon var) drog jag direkt iväg med henne till fjällen. För mig finns inte så mycket mer än plugg i Umeå, så varför hasa runt i regnet när man kan vada i fluffig snö och kolla på norrsken? Sagt och gjort. Hej å’ välkommen, nu åker vi 34 mil bort!

Kittelfjäll blev vår första anhalt som tyvärr varken förbluffade min vän eller uppfyllde kriterierna för ett godkänt Norrlandsbesök. Det som mötte oss var isgator, plusgrader och ett molntäcke tungt nedtryckt över fjälltopparna. Det skulle varken komma att bli skidåkning eller norrsken. Nyåret spenderades därför på bästa sätt utifrån förutsättningarna, med öl och UNO i några vänners husvagn.

Campinglivet är hårt på vintern, hårt på så vis att det verkligen inte går att göra något annat än att sitta inne när vädret inte vill sig. Klaustrofobin tilltog allt mer. Vi drog ut på en liten miniturné helt enkelt. Dikanäs, Dorris, Stalon, Saxnäs, Vilhelmina, Lycksele och sedan… tillbaka till Umeå. En runda på ca 80 mil.

Det har inom mig alltid bott ett litet groll med Umeå och jag har aldrig riktigt känt mig hemma i staden. Kanske beror det på att jag som uppväxt Lycksele-bo känner att detta inte är mina hemtrakter. Ändå är det i Umeå jag förankrar mig i skrivande stund. Där jag faktiskt väljer att plugga. Trots att min Örebro-vän fick se små unika platser i Västerbotten som ligger mig varmt om hjärtat, så finns Umeå som en trygg famn att landa i efter en galen turné efter inlandsvägarna. Det kändes faktiskt bra att återvända.

Och hur mycket man än förnekar verkligheten utanför julledigheten så är det skönt att komma tillbaka till något av en konkret vardag. Kringflackandet i slutet på december har gått över till en lugn början på januari, början på ett nytt år och en ny termin – välkommen 2015!

Sofia Johansson