Vi fortsätter att fostras in i idén om att prestationerna speglar vår identitet i sociala medier, på jobbet och i skolan. Inte bra för hälsan, noterar Angelica Säfvenberg.

Angelica Säfvenberg.

Som tur är tas psykisk ohälsa, överlag, på större allvar än tidigare. Men vad hände med prestationsångesten då? Den fostras vi fortfarande till att beundra och inte se som något som bör tas med försiktighet. Något som enkelt kan skrattas bort med förklaringen att ”du är ju bara en perfektionist”. Men det är inte alltid så enkelt.

Den som känt prestationsångest vet att i princip ingenting kan dämpa den, även om du blir bekräftad av alla i din omgivning.

Känner du dig nöjd? – Nej, självklart inte! har jag både själv sagt och hört mina vänner säga, utan att reflektera över hur normaliserat svaret blivit. Hur normalt det blivit att tycka att ditt bästa försök aldrig är tillräckligt bra.

Många i min närhet, i skolan och på jobbet, talar om prestationsångesten som något att vara stolt över. Det är nästan konstigt om du inte känner prestationsångest inför de saker du tar dig an. Som att den gnagande känslan av otillräcklighet avgör om du verkligen vill vara den bästa versionen av dig själv.

En fin tanke ändå, att vilja prestera på toppen av sin förmåga – men bara om det hålls inom rimliga ramar. För när prestationerna är viktigare än allt annat i livet. När hela omgivningen peppar dig till att andras bekräftelser är viktigare än ditt mående. Då om någonsin borde väl larmklockorna börja ringa.

Men vi fortsätter att fostras in i idén om att prestationerna speglar din identitet i sociala medier, på jobbet och i skolan. Inte konstigt om prestationsångesten kryper fram.

Tänk om vi kunde ta prestations­ångesten på mera allvar. Kanske frågan om du känner dig nöjd skulle kunna bevaras med ett par ”ja” ibland. För hälsans skull åtminstone.

Angelica Säfvenberg