Jag hade fått påminnelsen på facebook så många gånger nu; ”you have only completed two thirds of your profile, make your profile complete by answering these questions”, eller något i den stilen. Den första frågan jag skulle besvara var vilken stad som är min hemstad. Jag fick tre alternativ; Texas, Umeå, Chicago. Örebro fanns inte med. Inte för att Örebro är den stad som känns mest hemma, men det är ändå min hemstad. Hade väl varit en sak om förslagen var Göteborg eller Stockholm, där jag faktiskt bott i perioder de senaste fyra åren, men USA, det var länge sen. Ändå stämmer alternativen in på ett sätt –kopplingen till både Umeå och USA känns mer logisk än Örebro. Jag valde ändå det fjärde alternativet  -”I don’t have a hometown”. För det är så det känns. Jag har ingen hemstad. Eller en stad som känns som hemma i alla fall.

Priset jag får betala (utöver alla resekostnader och en evig klimatångest för alla flygresor) för detta globetrottande är att jag alltid är på minst två ställen i huvudet samtidigt. Är jag här tänker jag på USA, är jag i USA tänker jag på Stockholm, och när jag är i Stockholm tänker jag på Göteborg, och när jag är i Göteborg tänker jag på Örebro och när jag är i Örebro, ja, då tänker jag på alla de andra ställena samtidigt. Så om det är defintionen för hemstad, staden där man tänker på alla andra städer och länder man bott i, så är Örebro min hemstad. Läste idag ett reportage om resenärer som är medlemmar i ”Club 100”, en klubb för de som varit i mer än 100 länder. Jag tänkte, att om jag kan känna mig splittrad av att ha bott i fem städer, hur känner man sig då när man har besökt hundra eller fler länder? Men så är det ju inte samma sak att vara turist i en stad, som att leva i staden, eller landet.

Men ändå. Jag kunde inte låta bli att tänka, att medan en del drömmer om att passera den magiska gränsen hundra i antalet besökta länder, så drömmer andra om att kunna krympa världen. Jag avundas de som efter studenten flyttade till en annan stad och stannade där. Inte krånglade en massa och flyttade runt ytterligare, innan de till slut hamnade på en ort någonstans i Sverige och vid det laget hade fått så många minnen från andra ställen att det nästan kändes ohanterligt att ännu en stad skulle bebos och någon gång i framtiden kopplas ihop med ännu inte upplevda händelser och ännu inte funna vänner. Och detta utan att känna sig ett dugg mer säker på att det här beslutet är något man kommer hålla fast vid, till skillnad från alla de andra gångerna. I händelse av att någon annan skulle känna som jag så tänker jag skapa en klubb som är motsatsen till club 100, där de som har bott i så få städer och länder som möjligt får vara med. Min förhoppning är att de ska lära mig hur man håller fast vid sina val, så att jag i nästa liv kanske kan nöja mig med sisådär två eller tre städer och ett, eller möljigen, två länder. Kvalifikationskriterier? ”I don’t have a hometown”, ska inte dyka upp på ens facebookprofil.