Mina bröder ägde en plastmyra när vi var små, stor som en pizzatallrik. Röd med illgröna ögon och långa, krokiga ben. ”Myran” kallades den. Jag var livrädd för den där jävla Myran. Den var det värsta jag visste. Detta förstod mina bröder att nyttja, genom att jaga mig med Myran genom hemmet eller genom att placera Myran utanför mitt rum så att jag inte vågade gå på toaletten trots knipande blåsa. Barn är verkligen helt sjuka i huvudet innan de utvecklar någon form av samvete. Jag var inte bättre själv – hade jag haft en pistol back then så hade jag pluggat de jävlarna.

I dag är ju dock allt det där förlåtet, vatten under broarna och avskrivet som ungdomligt oförstånd. Men BEKLAGLIGT nog ledde episoden till att jag utvecklade någon form av spindelfobi (”Myran” var förvisso en myra men allt sammantaget tämligen spindellik) och ja, den fobin finns väl kvar där än. Det är inte så att jag skriker av skräck när jag ser en svensk husspindel – men jag föredrar att se dem så sällan som möjligt, jag ser mig över axeln i spindeltäta områden och jag dödar dem OMEDELBART vid upptäckt för att kunna känna att jag har makten över situationen. Karlar och våld, ni vet.

Men svenska husspindlar kan jag ändå fördra, de är ju så små, de är OKEJ. Men nu har det fallit sig så, att jag och mina bröder (ja, desamma som trakasserade mig under 80- och 90-talet) ska bjuda vår mamma på sextioårskalas på Zanzibar i februari. Och det är ju HÄRLIGT, förstås, att kunna se fram emot sol och vita stränder i mörkaste februari. Som den spindelfobiker jag är kunde jag dock inte motstå att googla Zanzibars insektsliv, varpå min puls sköt i höjden som hårfästet på Nicolas Cage.

Vad göra åt detta? Ja, lösningen blev att uppsöka en terapeut, som tog mig till Tropikhuset i Holmsund för att glo på spindlar. Efter gradvis exponering – rockärmsesset för KBT:n, d.v.s. den kognitiva beteendeterapin – lyckades väl terapeuten i någon mån (på typ 45 minuters tid) ”lära om” mig att spindlar inte är särskilt farliga, eller att de i varje fall inte konspirerar för att mörda mig. Efter en dryg timme hade det gått så långt att jag lät en fågelspindel (en på sätt och vis ganska söt en som hette Kiwi) krypa längs min arm. Där satt den, likgiltig för min existens, och passade på att bajsa lite på min tröja. Det var ju inte helt bekvämt, hela grejen, pulspåslag och handsvett, men jag dog inte heller. Kiwi var alright, och om Kiwi är alright så finns det kanske fler spindlar som också är helt okej. Här är en ögonblicksbild på mig och Kiwi:

överarm

Så det är väl slutet gott, allting gott med det där. MEN man kan ju inte undgå att fundera över vad det finns för ANDRA användningsområden för den kognitiva beteendeterapin. Om man med hjälp av metoden kan förstå och påverka hjärnans mekanismer så pass att det är möjligt att minimera en ond tankespiral, så torde man väl också kunna maximera den, eller rentav skapa den? Och finns det kanske några andra onödiga drag hos min person, förutom min spindelfobi, som KBT:n kan plocka bort? Hur långt sträcker sig magins gränser? Kan man KBT:a en nazist till icke-nazist? En icke-nazist till nazist?

Det småtrista svaret är väl att ”njaa, alla våra erfarenheter är baserade på inlärning och jovars, det är väl klart att det går att lära sig nya saker genom nya erfarenheter, men saken är också liiite mer komplex än så”. Det roliga svaret är ”ja” och i så fall skulle jag gärna KBT:a bort mitt intresse för Ulf Lundell samt KBT:a tillbaks min gamla mellanstadievurm för fotboll i stället, eftersom det är så asocialt att inte kunna Sveriges laguppställning när man småpratar i fikarummet på sitt jobb.