Han har satt namn på och blivit synonym med en journalistisk metod. Günther Wallraff, 70 år, slår inte av på takten. Vertex berättar om karriären och senaste Sverigebesöket.

Den 1 oktober fyller den levande legenden Günter Wallraff 70 år. En viktig anledning till att han fortfarande kan hålla igång berörde han när han såg Falun genom kupéfönstret i maj förra året:
– Landskapet är härligt, skulle gärna flänga omkring här. Synd att jag inte har mina löpargrejor med mig, då hade jag kunnat springa i terrängen! Har sportaffärerna fortfarande öppet?  Å andra sidan blir det nog för knappt med tid innan föreställningen i kväll. Och sedan blir det mörkt?
– OK, då springer jag när jag kommer hem till Tyskland, vid halvniotiden i morgon kväll. Jag måste träna, jag förbereder mig just för ett halvmaraton. Om jag tränar för lite blir det för jobbigt. Om jag springer tre-fyra gånger i veckan, då är det inget problem.
– Så ofta?
– Nu bygger jag upp styrkan igen, det var för mycket snö i vintras, jag tränade för lite, men nu är det roligt.

– FÖR ETT HELT MARATON har jag för få träningskilometer. Nästa år ska jag springa maraton igen, ett lopp på skogsstigar, det är mycket bättre än asfalt. I Tyskland är jag ensam om att springa fyra timmar i sträck – med en konstgjord, inopererad höft. Innan dess gick jag länge på kryckor. Jag övar hela tiden och nu känner jag mig tio år yngre än jag gjorde för 20 år sedan.
Jag frågar om skadan hade något att göra med Längst där nere – Wallraffs dittills mest berömda roll som turkisk gästarbetare.
– Det började då, på grund av de hårda arbetsförhållandena, med ledbandsskador med mera. Men det kan också ha varit ärftligt – eller båda sakerna på en gång.

DEN HÄR MANNEN är sannerligen envis. Hans wallraffande – rollreportage under förklädnad – började i industrin på 1960-talet, fortsatte med avslöjanden om överklassen, den katolska kyrkan och tyska vapenaffärer på 70-talet, något senare med jobb i dödsfiendens mage, som undercover-journalist hos tabloiden bild-Zeitung. Därefter följde många strider innan Wallraff gjorde sin insats Ganz Unten, som inhyrd turkisk gästarbetare.
I det sammanhanget började han också använda videokameran för att bättre kunna belägga sina påståenden om orättvisor och missförhållanden. Numera får Wallraffs dokumentärfilmer priser, till exempel när Svart på vitt utsågs till bästa dokumentärfilm i New Yorks stora filmfestival härom året.

MEN HAN NÖJER SIG INTE med att i rollen som svart dokumentera rasismen i Tyskland. Precis som i boken Ur den sköna nya världen (2009) återvänder Günter Wallraff helst till arbetslivets villkor. Förutom stipendier till yngre hågade wallraffande journalister finns nu ”Work-Wort”, en klagomur dit folk kan ringa och få hjälp mot ogina arbetsgivare, som ges tre möjliga alternativ:
1. Rätta till bristerna omedelbart.
2. Bli tvungen att reda ut saken öga mot öga med Wallraff.
3. Hamna i massmedia när Wallraff publicerar!

ARBETSLIVSFRÅGOR KOMMER också att tvinga författaren till ett mer offentligt 70-årsfirande än han normalt gillar. I början av nästa år utkommer nämligen en utvidgad nyutgåva av Ur den sköna nya världen, som bland annat handlar om paketdistributören GLS (jämför med DSL i Sverige). GLS är det senaste föremålet för wallraffande, åtföljt av reportage i Die Zeit. Denna gång är följderna mer positiva än någonsin. Flera chefer på GLS har tackat Wallraff för alla tips reportaget gett dem och lovat att rätta till en rad missförhållanden i firman.
Günter Wallraff firas den 2 oktober, när han får motta det stora Tyska Filmpriset för sin dokumentär om missförhållandena inom GLS.

ERIK ERIKSSON

Erik Eriksson, född i Norsjö, tog 1977 en fil. kand. vid Umeå universitet. Har sedan skrivit en doktorsavhandling om Wallraff och är numera verksam vid Högskolan Dalarna. I Vertex nr 6/2007 publicerades en större artikel om Wallraff, delvis baserad på Erikssons avhandling .