Språket i Mats Kolmisoppis noveller ger nästan intrycket av att vara tillkämpat sansat. Precis som människorna som befolkar hans textvärld, noterar Vertex recensent.

kolmisoppi
Mats Kolmisoppi.

Undantagen
Mats Kolmisoppi
[Norstedts förlag]

Jag sätter mig ned för att recensera Mats Kolmisoppis senaste novellsamling Undantagen samma dag som medierna kungör att Norge byter till högerregering. Det är ett sammanträffande som liknar en tanke, för visst finns det en tydlig politisk dimension i uddevalasonen Kolmisoppis tolv noveller. Jag läser novellerna som ett tvärsnitt av ett samtida Sverige där en rad mer eller mindre missanpassade existenser försöker finna sin väg i en oländig samhällsterräng. På vägkrogar, arbetsförmedlingar, vid ostdisken på den lokala matvarubutiken.

KOLMISOPPI UPPEHÅLLER sig vid människor som på olika sätt bär på en frustration över sin taskiga samhällslott, alternativt en rädsla över att förlora den goda lott de har tilldelats. I Att svälta ilskan är textjaget en man som kör bil genom Sverige samtidigt som han reflekterar över samhällsklimatet, vilket ger en ny laddning åt uttrycket “road rage”. I novellen Föda hamnar perspektivet hos medelklassen, där friheten reduceras till ett val av olivolja. En latent våldsamhet – som i lyckade stunder för tankarna till Magnus Dahlström – bubblar under texten, kanske särskilt framträdande i novellen Att utplåna ondskan, som avslutas med raderna: “Femton patroner. De fjorton första som kliver upp från tunnelbanestationen. Och sedan jag”.

ETT FÅTAL NOVELLER sticker ut lite extra, i synnerhet Gökungen. Här är det inte fråga om någon samhällskritik, utan snarare en lek med den autofiktiva genren som varit så livskraftig de senaste åren. Kolmisoppi skapar illusionen att Gökungen vänder sig till en specifik människa ute i verkligheten och bedyrar gång på gång sin uppriktighet i texten. Novellen reser intressanta frågor kring förhållandet mellan litteratur och liv. Blir laddningen större när en text ger intryck av att sträcka sig utanför fiktionen? Varför då? Spelar det någon roll om allt i slutändan är hittepå?

DET LIGGER NÄRA till hands att läsa in en dubbelmening i novellsamlingens titel. “Undantagen” kan dels beteckna novellsamlingens huvudfigurer – människor som hamnat i ett slags existentiellt undantagstillstånd – och dels läsas som ett adjektiv, att bli “tagen undan”, förpassad till samhällsperiferin av ekonomiska skäl. Kolmisoppis samhällskritik är knappast särskilt unik, men blir väldigt tilltalande när den kläs i en sådan tjusig språkdräkt. Språket i Kolmisoppis noveller är konsekvent återhållsamt, korthugget och ger nästan intrycket av att vara tillkämpat sansat. Precis som människorna som befolkar hans textvärld.

GUSTAV BORSGÅRD