Den största förtjänsten med Norrut åker man för att dö ligger  i den sorgsna värme som genomsyrar personteckningarna, tycker Vertex recensent.

Norrut åker man för att dö
Ida Linde
[Norstedts]

Umeådottern Ida Linde har i sin femte bok Norrut åker man för att dö för första gången valt att explicit uppehålla sig vid sina västerbottniska hemtrakter. Visserligen kan man hävda att det funnits norrländska klanger och spår även i Lindes tidigare produktion, men aldrig med så tydlig regional förankring som nu. Med sin nya roman har Linde tagit utgångspunkt i Bruce Springsteens album Nebraska (1982) för att teckna ett porträtt av norra Sverige, dess människor och historia.

Den som har svårt för Bruce Springsteen behöver emellertid inte låta sig avskräckas. Man behöver knappast kännedom om den amerikanske rockgubbens texter för att med behållning dras med i historien om Benjamin och Sara, som hamnar på en mordturné i ett glesbefolkat Västerbotten. Romanen består av flera människoöden som på ett stilfullt och medvetet sätt vävs ihop, ett slags korta noveller med gemensam tematik, alla med en mer eller mindre uppenbar anknytning till Saras och Benjamins brott.

Boken kan på många sätt läsas som just en roman om brott och dess konsekvenser. Detta gäller inte bara de människor som drabbas av Saras och Benjamins handlingar, utan också de konsekvenser som följt av södra Sveriges kolonisering av Norrland, ett motiv som blir särskilt framträdande i ett historiskt tillbakablickande kapitel. Linde återanvänder scener och formuleringar på ett effektfullt vis och skriver poetiskt utan att förställa sig. Språket är många gånger smärtsamt vackert och tillräckligt engagerande för att man ska ha behållning av romanen även om man tappar någon av de varsamt utlagda trådarna.

Jag skulle kunna rabbla upp åtskilliga starka rader, metaforer och lakoniska aforismer (”Till vissa ställen måste man komma ensam, för att långsamt lyckas backa in i det förflutna”) ur den här boken. Men den största förtjänsten med Norrut åker man för att dö ligger enligt min mening i blicken på romanfigurerna, i den sorgsna värme som genomsyrar personteckningarna, även vad gäller de figurer som inte uppenbart gjort sig förtjänta av ömhet. Om det ännu inte har framgått vill jag understryka att jag är oerhört förtjust i denna roman. Läs den om du är född i Norrland, eller om du har ett hjärta.

Gustav Borsgård