Vertex recensent kan inte göra annat än varmt rekommendera Nicanor Teratologens evangelium i blasfemisk form.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen/
Förensligandet i det egentliga Västerbotten
Nikanor Teratologen

[Vertigo förlag]

Vertigo förlag har känt sig förpliktade att släppa en nyutgåva av Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, tillsammans med dess uppföljare Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Teratologen, vars egentliga namn är Niclas Lundqvist, orsakade under 90-talet stor uppståndelse med denna sin romanserie. Enligt sägnen tolkade äldre människor titeln bokstavligt och lånade hem debutromanen från sitt lokala bibliotek i hopp om en trevlig läsupplevelse. Vad var det då de möttes av? Var det, som vissa hävdar, det mest angelägna som skrivits i Sverige på åratal? Eller var det bara skit?

ÄLDREOMSORGEN i Övre Kågedalen är, utan att överdriva, en magstark historia. Den kretsar kring en liten pojke, Pyret, och dennes incestuösa förhållande till sin skvatt galne morfar. Tillsammans rör sig radarparet genom ett perverterat inlandssverige för att knulla eller döda (eller både och) allt som kommer i deras väg. Det är med andra ord veritabel våldsporr på västerbottendialekt, men insprängt i texten finns också referenser till en uppsjö av filosofiska tänkare, kanske i synnerhet de som företräder en pessimistisk livsåskådning. Förensligandet i det egentliga Västerbotten är egentligen bara mer av samma sak, varför man gott kan nöja sig med första boken.

NÅGON INTRIG existerar väl inte riktigt, snarare ett övermäktigt flöde av äckeleffekter. Man kan avfärda det som barnsligt, som provokation för provokationens skull – men man kan inte blunda för att boken tvingar fram ett förhållningssätt. I så måtto är den synnerligen lyckad. Andra böcker som läses i direkt anslutning känns plötsligt mjäkiga, förljugna. Det är också det som försvararna hävdar om Teratologen: hans sätt att skriva fram det onda ger ett slags jämvikt, eftersom världen innehåller så mycket lidande och misär som konsten historiskt sett har gömt undan, förskönat.

SOM EN MOTPOL till en förstelnad litteratur, kvävd av sin egen godhet, finns då Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Jag måste erkänna att det är en bok som har gjort intryck på mig. Så här kan litteratur också vara! Dessutom är den otroligt rolig i allt sitt överdrivna ultra­äckel. Noterbart är dock hur alla kvinnor jag träffat, som har läst boken, avfärdar den som dravel. Är Äldreomsorgen en bok för medelklassgossar med basker på läshuvudet? En bok som man måste vara antingen litteraturvetare eller tonårspojke för att se något värde i? Det är möjligt. Trots det kan jag inte göra annat än varmt rekommendera detta evangelium i blasfemisk form.

GUSTAV BORSGÅRD