Kommer framtida universitetsromaner att handla mindre om den vilsna huvudfiguren som får växa i anden och mer om att brottas med Skype-anslutningen inför ett nätbaserat seminarium?

Vad har skönlitteraturen att säga om studentlivet? Och vad fyller universitetet för funktion i den moderna romanen? Det är lätt att tänka sig att studenttiden – år fulla av sociala möten, kunskapsförvärvande och upptågsrika fester – skulle kunna fungera utmärkt som litterärt material.

Studieåren kan ses som en övergångsfas mellan ungdom och vuxenliv, vilket innebär att de erbjuder en dramaturgisk modell med tydlig utvecklingskurva. I Vertex nr 7-2016 kollar Gustav Borsgård in litteraturen som växt fram ur campusmyllan – läs hela artikeln i tidningen. Här ger vi några aptitretare i form av tre böcker i genren:

 

univbok_vitt_brusVitt brus
Don Delillo

Betyg: 5/5
DeLillos roman, som kommit i svensk nyutgåva på pocket i år, förenar akademisk satir med en dystopisk åttiotalsparanoia. Som huvudfigur möter läsaren Jack Gladney, föreståndare för Centrumet för Adolf Hitler-studier, en man som brottas med sina familjerelationer såväl som med sin oförmåga att som hitlerexpert lära sig tyska. En både roande och oroande roman som lyckas med att förmedla känslan av att en radio brusar i bakgrunden genom hela boken, som försvårar möjligheterna att tänka och kommunicera klart.

univbok_makenMaken
Gun-Britt Sundström

Betyg: 3/5
Sundströms sjuttiotalsosande förhållande-roman kan inte i strikt mening kallas för en universitetsroman, i synnerhet som huvudfiguren Martina föredrar att hålla akademin på armlängds avstånd. Samtidigt har hon en kunskapshunger som gör henne dragen till de akademiska sammanhangen och i den spänningen uppstår någonting intressant: Hon vill både tillhöra och inte tillhöra. Detta får genklang i det som är bokens grundkonflikt, nämligen huruvida Martina vill leva i tvåsamhet med romanens Gustav eller inte.

univbok_dr-elgcrantzDoktor Elgcrantz eller Faust i Boteå
Göran Hägg

Betyg: 1/5
Göran Hägg hade nog roligt när han skrev sin bitska nyckelroman om det akademiska livet i Umeå. Dessvärre är den inte lika rolig för oss som läser den. Visst är drifterna med akademin stundtals träffande, men det är svårare att försona sig med sörlänningen Elgcrantz fördomsfulla blick på Norrland. Att Hägg inte bara riktar udden mot forna arbetskamrater utan också mot oskickliga studentgrupper lämnar en besk eftersmak.

Gustav Borsgård