Inte oproblematisk på något sätt, men ändå trollbindande, tycker Vertex recensent om Stig Larsson omdebatterade ”drogbok”.

När det känns att det håller på ta slut
Stig Larsson
[Albert Bonniers förlag]

Så kom slutligen Stig Larssons själv­biografiska När det känns att det håller på ta slut, enligt författaren själv skriven i syfte att avskräcka människor från droger. Ja, detta syfte är så överordnat att Larsson tidigt klargör att boken kommer att vara rätt illa skriven –men det gör inget, försäkrar Stig, eftersom allt som står i den är så sant. Detta är ingen originell idé. Såväl Knausgård som Marcus Birro har på senare tid ägnat sig åt denna sorts memoarer där kort produktionstid och fylligt sidantal är högsta dygd. Det är en underlig genre, eftersom så mycket av dess slagkraft vilar på tanken om uppriktighet. För vad spelar det för roll om en bok är ”sann” om den också är dåligt skriven?

NU ÄR STIG LARSSON emellertid en säker stilist och den okonstlade stilen utgör inget hinder. Tvärtom gör den det enkelt att dras med i skellefteåsonens livshistoria, ett öde kantat av såväl drogproblem som betydande litterära framgångar. Larsson söker sig mödosamt fram genom skrivandet och tillåter sig en ansenlig mängd sidospår innan han når pudelns kärna, som hela tiden skjuts på nästa kapitel, och nästa. Tack och lov är resan dit fascinerande. Larsson har fraterniserat med såväl knivmördare som Horac­e Engdahl och har en uppsjö av rövarhistorier på lur. Somliga mer moraliskt svårsmälta än andra.

MYCKET AV KRITIKEN MOT boken grundar sig i att Stig Larsson helt enkelt verkar vara en dålig kille. Vissa kapitel får en också att skruva på sig – i synnerhet en episod om urartat förnedringssex. Jag försöker alltid slå ett slag för att man bör skilja på person och konstverk, men visst trillar Larsson flera gånger över anständighetens (och lagens!) gräns. Det är ett sundhetstecken i tiden att dessa ”manliga genier” ifrågasätts, men det måste också finnas ett rum där man kan diskutera text som text. Ett annat för att recensera privatpersoners moral.

UPPFYLLER BOKEN SITT uttalade syfte? Knappast – trots allt hävdar Larsson att amfetaminet faktiskt fick honom att skriva bättre. Är boken bra? Nja – Vertex redaktör Bertil Janson kallar den i ett blogginlägg ”härligt bra-dålig”, vilket är en träffande beskrivning. Precis som i fallet Knausgård finns det något med den förtroliga tonen som har en trollbindande verkan. Får boken mig att sympatisera med Stig Larsson? Det kan jag inte påstå. Men den får mig att tänka att han är ett unikum inom svensk litteratur, vars röst är svår att förneka.

GUSTAV BORSGÅRD