Halva bandet har pågående eller avslutad forskning i samiska frågor, frontfiguren längtar ständigt norrut och bandet har gjort en kampsång mot gentrifiering. På onsdag besöker Stina och Arktis Kultur på campus.

Om majvädret levererar spelar Umeåbandet Stina och Arktis vid campusdammen under onsdagslunchen den 17 maj. Om inte, sker spelningen i Ljusgården. Oavsett kommer undertecknad att vara i publiken. Deras låt ”Vår stad (Anthem)” är nämligen en viktig låt, som jag lyssnade på innan flytten till Umeå i höstas; viktig för att jag insåg att det finns andra berättelser om kulturhuvudstadsåret, som inte handlar om att all kultur lyfts upp och främjas. Över en fika berättar frontfiguren Stina Salander om varför den kom till, längtan norrut och hur texter om vardagsliv kan bli politiska.
Vad har Arktis för innebörd?
– Arktis är både bandet och min kärlek och längtan till det nordliga landskapet. Det är en frihetslängtan efter vidder och stora områden skyddade från förstörelse. Men det är ju en romantiserad bild. Vattenkraften förstör otroligt mycket i Sápmi, liksom oljeborrningen i Arktis och utfiskningen av haven, menar Stina.

”Vår stad (Anthem)” är en låt som handlar om gentrifiering, om hur en stad som blir utnämnd till kulturhuvudstad städar bort platser för kreativitet till förmån för tjusiga byggnader, finkultur och plats för konsumtion.
– Umeå är en segregerad stad. Kulturhuvudstadsåret blev ett hot mot kulturutövande genom att undergroundscenen städades bort för att ge plats åt finare kultur. Det är komplext – invånarna har ju olika intressen. Men scenerna fortsätter att försvinna och Scharinska såldes precis. Verket är en jätteviktig scen, som glöder och sjuder av liv. Men det är tomt efter Scharinska, menar Stina.

Även Sagateatern har nyligen försvunnit som scen liksom Lokstallarna, som under en tid ockuperades av kulturutövare som ville ha ett kulturhus som var ett alternativ till Väven.
– Det finns en massa engagemang och kreativitet här, folk som skapar egna ideella initiativ, som är en guldgruva för stadens aktiva kulturliv. Det är som att viss kultur vill kommunen inte se. Det är i alla fall ett jättelyft med klubb Heaven – där spelar band varje vecka och det är fri entré. Det är ett uttryck för att det finns ett behov, säger Stina.

”Vår stad” är en kampsång hon skrev till en manifestation och som spelades in under kulturhuvudstadsåret.
– Jag ville att den skulle användas i kampen överallt, inte bara i Umeå, så därför är den inte platsspecifik. Den skiljer sig från vårt övriga material, som mer är berättelser kring vardagen och hur samhället påverkar den, säger Stina och fortsätter:
– Jag gillar det personliga, det självbiografiska, det som skaver i vardagen, hos en själv, ens dåliga sidor – att problematisera sin egen roll i samhället. Jag är mycket i fjällen och där känner jag mig hemma. I själva verket är det ju samisk mark och vilken rätt har jag till personlig rekreation där? Det är komplicerat.
Dina texter är politiska…
– Musiken går före politiken, men samtidigt går de inte att skilja åt. Jag gör inte musik för att förändra samhället, utan jag tror på melodin, tror på konsten.

Det är ett år sedan EP:n ”Fifty-Fifty” släpptes och Stina och Arktis har sju-åtta nya låtar.
– Vi är inte redo för album än, men kanske 2018, säger Stina.
På onsdag utlovas en blandning av nytt och gammalt och femmannabandet kommer under några låtar att utökas med en gästartist.
Vad har ni för relation till universitetet?
– Vi spelade på universitetets 50-årsfest. Moa höll då ett hyllningstal till Genusvetenskapen, säger Stina med ett skratt.
– Annars har halva bandet pågående eller avslutad forskning i samiska frågor.

Catharina Bergman