Ett stycke musik kan kicka igång helt olika associationer beroende på vem som lyssnar. Vertex publicerar därför två recensioner på She & Hims senaste album.

Volume 3
Artist: She & Him
Skivbolag: Double Six / Domino
Betyg: 3  

Zooey Deschanel är kanske mest känd som den knasiga och något excentriska “Jess” i tv-komediserien New Girl. Tillsammans med M. Ward bildar hon också indiepopbandet  She & Him och Volume 3 är duons fjärde album. Att Zooey Deschanel kan iklä sig rollen som popsångerska har hon bevisat på tidigare album, så också på detta. Musikaliskt är det sparsmakat och lätt och Deschanel sjunger med en avslappnad och inbjudande stämma. Albumet innehåller några fina covers där Blondies “Sunday Girl” får ses som albumets höjdpunkt. Däremot är det få av de elva spår som Deschanel själv står bakom som sticker ut, med undantag för popiga “I Could´ve Been Your Girl”. Snygga körer och stråkar gör låten charmerande in i minsta detalj.

ERIK HILLBOM

Volume 3
Artist: She & Him
Skivbolag: Double Six / Domino
Betyg: 3    

Jag hade längtat länge och förväntningarna var höga. Tyvärr blir jag besviken när jag hör She & Hims fjärde studioalbum, Volume 3. Skivan kör på i samma utstakade bana som i tidigare album och bjuder inte på några direkta nyheter. Det är samma 60-talsinspirerade glad-pop som tidigare. Zooey Deschanel (aktuell i tv-serien New Girl) sjunger lika sött som vanligt och M.Wards låtarrangemang är i vanlig ordning fyllda av gitarrer, bakgrundskörer och stråkar. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men skivan är tråkig och intetsägande. Om du avgudar bandet och inget mer önskar än en kopia på tidigare släpp, då är detta skivan för dig. Dock saknar låtarna något, det där lilla extra som gör att melodierna lyfter och fastnar, nerven och svärtan i Zooeys något blasérade, släta röst. Det ska påpekas att duon varit farligt nära gränsen tidigare, men det är först nu de passerat den och gjort en oengagerad skiva. Texterna saknar den fyndighet och “quirkiness” som vi blivit bortskämda med, vilket tyvärr gör att musiken blir lite platt. Det som räddar skivan från ett totalt magplask är att låtarna ändå håller en hög lägsta-nivå och att duons kompetens lyser igenom.

CALLE EKBLOM KÄCK

Kärlek, funk och solidaritet
Artist: Rikard “Skizz” Bizzi
Skivbolag: Baba recordings
Betyg: 3

Jag förstår verkligen tanken att blanda rap på svenska med falsettsång á la Prince, smutsiga g-funkbas som Snoop Dogg (numera Snoop Lion) och smetiga 80-talssynthar. Det största problemet är förvånande nog Rikard “Skizz” Bizzi själv och då främst hans rap. På skivans första fyra låtar är flytet trögt och oengagerat. Sången funkar bättre men hela produktionen känns lite väl tillbakalutad och fångar mig inte. Sedan händer något: skivans femte spår, ”Blandade episoder”, blixtrar till och det känns som att Skizz vaknat från sin dvala. Helt plötsligt lyfter det. Majoriteten av efterföljande låtar fortsätter i samma energi, med vass och teknisk rap och angelägna texter. Det är en helt annan Skizz som träder fram. Han blir förortsprofeten, kärleksförespråkaren och Bot¬kyrkas egen pappa Baloo och det blir precis så personligt som man kan önska. När rappen funkar faller hela produktionen på plats och funken börjar svänga. Höjden nås på titelspåret där Sveriges funkdoktor Timbuktu gästar. Andra halvan räddar skivan från ett bottenbetyg.

CALLE EKBLOM KÄCK

Modern Vampires in the City
Artist: Vampire Weekend
Skivbolag: XL Recordings
Betyg: 2

Med anglofil pop personifierad tog Vampire Weekend från New York  världen med storm med den självbetitlade debuten för fem år sedan. På Modern Vampires in the City, gruppens tredje album, är de egensinniga melodierna som kännetecknat bandet tidigare kvar, men bandet går mot en rakare och aningen mörkare ljudbild. Energin finns kvar, men den tidigare så charmanta lekfullheten som bandet haft förefaller nu mer flamsig än briljant. Få låtar känns klockrena och intrycket av albumet som helhet är i det närmaste halvfärdigt. Bäst blir det när tempot skruvas upp till bristningsgränsen som i singeln “Diane Young”. I den låten kommer bandets kaosartade lekfullhet till sin rätt.

ERIK HILLBOM