Att gå på festival är en intensiv upplevelse. Pascal jobbar med enorm ljudvolym, men allra bäst under Umeå Open är stökrockarna Rome Is Not a Town, tycker Catharina Bergman.

Catharina Bergman pluggar biblioteks- och informations-vetenskap i Umeå.

Festivalerna duggar tätt i Umeå. Knappt återhämtad från Littfest (det är slitsamt att vara festivalbesökare) är det dags att uppleva Umeå Open. Och jag ska delvis göra det som funktionär. Belöningen för några timmars arbete är gratis inträde. Och gratis är gott. Gratis är särskilt gott för en student.

På torsdagen, tillika festivaldag ett, är jag ledig. Min festival inleds med indiebandet Holy Now på Orangeriet. Både band och lokal gör här sin debut på Umeå Open. Konstaterar att publiken med sina parkasar, tygväskor och glasögon matchar musiken perfekt. Kvällen fortsätter på det sakrala temat.

Pascal rockar rumpor ur kyrkbänkarna.

En kort promenad bort ligger Vasakyrkan där Pascal rockar rumpor ur kyrkbänkarna med hjälp av enormt hög ljudvolym, en hårt arbetande trummis och en entusiastisk publik. Efter ett par promenader fram och tillbaka mellan spelningar på Orangeriet och kyrkan cyklar jag hem med en känsla av festivalstämning.

Fredag kväll innebär funktionärsjobb. För att ändå få ut största möjliga festival ur dagen tränger jag på eftermiddagen ihop mig med övrig publik i lilla skivbutiken Burmans där de lokala artisterna Ida Boija och Lotus Grip spelar. Lite hardcore från de senare reducerar dagens kaffekonsumtion.

Mitt arbetspass startar klockan 18. I min funktionärsansökan skrev jag att jag ville bygga scen. Men jag blev erbjuden att sitta i en hotellobby och förse artister och pressfolk med armband. Jag klagar inte. Gratis kaffe, bekväm stol och frekvent kändisspotting gör att det känns lite mindre försmädligt att jag missar både Säkert!s och Hurulas konserter. Jag ser dem ju i alla fall glida förbi i lobbyn. Efter passet hinner jag lyssna på Viagra Boys. Det är hårt, energiskt och perfekt bränsle för min efterföljande halvmilslånga cykeltur hemåt i snöglopp.

Rome Is Not a Town – så bra!

På tredje festivaldagen börjar jag känna mig trött och mätt på upplevelser. Att gå på festival är som sagt jobbigt. Och intensivt. Tre band jag vill se spelar samtidigt. Jag väljer ShitKid på Äpplet. Hon är ung och opolerad, ShitKid, och jag drar vidare till andra sidan av Folkets Hus där stökrockarna Rome Is Not A Town spelar. Göteborgsbandet är helt lysande och helt klart det bästa jag ser på festivalen.

Tar en paus med lågmälda isländska toner från Pascal Pinon i kyrkan innan spelningen med punkbandet Matriarkatet, som är sist ut på festivalen. En avslutning som gör att jag genast längtar efter Umeås nästa festival: Punkfest. Dit är det lyckligtvis en hel månad att återhämta sig på.

Text och foto:
Catharina Bergman