Med Halva solen tar sig Arois Fioretos an papparomanen, den sortens roman där författare grottar ner sig i sin egen fadersrelation.

Halva solen
Författare: Aris Fioretos
[Norstedts]

Aris Fioretos är den typen av människa vars hela väsen osar ”kulturellt kapital”, ned till formen på hans glasögonbågar. Om ett antal år kommer Fioretos att vara Svenska Akademiens ständige sekreterare – sanna mina ord. Jag försökte en gång läsa hans essäsamling Den grå boken (1994) men fattade inte ens omslaget. Med Halva solen tar sig Fioretos an papparomanen, den sortens roman där författare grottar ner sig i sin egen fadersrelation. I bästa fall leder papparomaner till spännande och nyanserade personporträtt; i sämsta fall känns de som en transkriberad terapisession som hade trivts bäst i skrivbordslådans mörker.

FIORETOS HAR DOCK GJORT ett intressant val av form för sin pappaskildring. Han använder sig av omvänd kronologi och öppnar alltså med faderns död, för att sedan skriva fadern tillbaka till livet genom att i brottstycken närma sig tiden före Aris själv blev född, då pappan ännu inte var en pappa. Således får vi följa fadern från sitt skröpliga tillstånd strax innan bortgång till tiden som bullrig patriark, för att slutligen landa i skildringen av en barnlös ung poet med livet framför sig. Skådespelsplatsen är ofta Sverige, men fäderneslandet Grekland finns alltid där som fond, som en möjlighet.

BOKENS FRAGMENTARISKA UPPLÄGG är en behållning. Våra minnen av en människa är alltid ett lapptäcke, vilket i Halva solen understryks av själva formen. Fioretos går nästan akademiskt till väga när han ställer upp frågor och prövar teser om utländska fäder, som om han sökte en vetenskaplig formel för vad en pappa är. Projektet är förstås dömt att misslyckas, men ur fragmenten framträder gradvis bilden av en lekfull och kanske lite lättstött man med stora gester och stundvis skevande självbild. En man med fasta principer, som ändå har vett att inse att varje princip har sina undantag.

ÖVERLAG ÄR HALVA SOLEN ett ömsint och muntert fadersporträtt. En fara med papparomaner är dock att en sons porträtt av sin far kan tendera att bli alltför romantiserande, nostalgiskt. Det blir som att läsa en roman av en nyförälskad – och kan man tänka sig en mer ointressant skildrare än den som ser allt i ljust och vitt? Här balanserar Fioretos onekligen på gränsen. I ett kvickt överstökat fragment får vi veta att fadern slagit sin son, men minnet utforskas inte närmre. Och det är förstås inte min uppgift att recensera Fioretos fadersrelation, men nog hade Halva solen gynnats av lite mindre solljus.

GUSTAV BORSGÅRD