De svenska översättningarna av Karl Ove Knausgårds autofiktiva romanserie Min kamp tuffar vidare. I den fjärde delen har turen kommit till författarens sena tonår.

Berättarjaget har slutat skolan och tar ett jobb som lärare i en avkrok i Nordnorge. Jobbet är dock bara för att tjäna ihop till brödfödan – det han egentligen vill göra är att skriva. Samtidigt grumlas den unge mannens tillvaro dels av en ständigt molande ångest över att inte ha sexdebuterat, dels av hans osunt hårda festande.

TRE SAKER KAN SÄGAS dominera berättarjagets tankar i Min kamp 4: skrivande, alkohol och sex. Anmärkningsvärt är att Knausgård i den avslutande delen av sitt romanprojekt dömer ut fyran som ”falsk”. Författaren har i efterhand antytt att han ändrat på vissa namn och karaktärsdrag, kanske av omtanke (eller rädsla) för människorna bakom namnen.

Denna vetskap bäddar för läsningen på olika sätt. Det är väl sympatiskt att inte vilja hänga ut folk, men samtidigt är romanseriens själva förtjänst, dess existensberättigande, delvis just den skoningslösa transparensen. Ingen vill att Knausgård ska ”hitta på”.

SAMTIDIGT ÄR SÅDANT tämligen oväsentligt så länge man som läsare känner sig underhållen. Dessvärre lever inte fyran upp till sina föregångare: berättarjaget super och försöker knulla, vilket man får höra gång efter annan, och även om det speglar sanningen blir läsningen en aning repetitiv.

Knausgård är skicklig på att gestalta ungdomens osäkerhet och mindervärdeskomplex, men när man läser en tjugonde variation på samma tema känner man sig lite mätt. Romanen har också anklagats för att ha ett alltför entydigt manligt perspektiv, vilket dock är en märklig invändning för en bok som utgår från en mans medvetande.

MIN KAMP 4 HAR EN AIR av transportsträcka och är kanske romanseriens svagaste länk. Men Knausgårds projekt har alltid varit en helhet, summan av sina delar, där den trägne läsaren må ha överseende med ett visst mått av dödkött. För vem kan motstå formuleringar som:

”Å, här är sången om att vara sexton år och sitta i en buss och tänka på henne, den enda, utan att veta att känslorna långsamt, långsamt kommer att bli mattare och svagare, att livet, det som nu är så stort och väldigt, obönhörligt kommer att bli mindre och mindre, tills det blir en hanterbar enhet, något som inte gör ont men som inte heller är så underbart.”

Sådant är värt att vänta på.

Gustav Borsgård