Höstmörkret må ha lagt sig över Norrland, men Umeå bjuder de antågande vinternätterna motstånd med en fullspäckad höstkalender. Exempel: i slutet av oktober slår Umeå Jazzfestival upp portarna och serverar ett smörgåsbord dignande av artister, uttryck och gungande, het jazz.

Jodå: under den till synes sobra ytan sjuder centrum av musik. Festivalstämningen spiller över på campus, och under fredagslunchen äntrar Shirley Davis and The Silverbacks scenen i Lärarhusets aula. Vertex är där för att smaka på utbudet.

Souldivan Shirley Davis rötter är en studie i jazzig romantik; född på Jamaica, uppväxt i London och upplärd av eldsjälar på turnéer över Australiens vidsträckta slätter. Hon fick skriva kontrakt med de förfarna silverryggarna på stående fot och av ren tillfällighet, inropad på scenen under en konsert med Sharon Jones i Madrid. Fascinerad av tanken på att uppleva mötet mellan detta varmblodiga musikaliska kraftpaket och den norrländska publiken beger jag mig till Lärarhuset.

Davis med Silverryggar visar sig ha lockat till relativ storpublik. När jag anländer till Lärarhuset är läktaren redan fullsatt. Övriga åskådare får ta till stolar och balkonger. Stämningen innan är som man skulle kunna vänta sig; trevlig och förväntansfull, om än en aning stel.

När bandet kommer in sätter de ribban med ett taktfast, paraderande intro. Gitarristen Eduardo Martínez påar the Lady of Soul (indeed, the Diva of Soul to some) innan Shirley Davis till slut bordar scenen. Hon hälsar publiken, försöker egga den- men vi är reserverade. Vi känns alla lite besvärade, stelbenta och heliga. Ska vi svara, ska vi ropa, frågar vi oss ängsligt. Föga förvånande, men frågan är: skall Davis och silverryggarna lyckas tämja det här liktåget?

Jag hinner börja tänka att Davis kanske inte har det som krävs för att mana oss akademiker till stordåd, men det är då hon faller in i sången. Och som hon sjunger. Davis möter oss med en dignitet och ton i världsklass och leder oss vant in i rytmen. Första numret bryter framgångsrikt isen, men jag tror likväl själv knappt mina ögon när hon inför det andra konstaterar att det här är Be Yourself, nu ska ni dansa- och vi faktiskt, om än förskräckt, faktiskt stiger upp.

Den skygga nordiska folksjälen, med avsevärd internationell förstärkning, vaknar till liv redan i den andra låten. Men hon låter oss inte vila, för snart ber hon kvinnorna stiga upp och dansa med i Woman Dignity.

Davis lyckas till och med få flera av de skyggare damerna att sticka näven i luften innan hon låter Lucas Duplá på keyboard fånga rytmen i ett funkigt solo. När vi närmar oss slutet av konserten börjar stämningen bli rejält laddad; folk klappar, ylar och upprepar ”Silverback” medan bandet sakta närmar sig sitt crescendo. Publiken är så uppeggad att vi ber om ett extranummer innan Davis till slut har tid att byta ett par ord med Vertex.
– Visst var de litet blyga, men jag märkte att gnistan fanns. Det var ren energi på slutet, konstaterar hon när jag ber henne kommentera hur hon förmådde få väcka oss till liv på det här viset.

Hon har aldrig varit i Umeå, eller Sverige för den delen, men var väldigt glad att få chansen.
– Vi flög direkt från en konsert i Madrid. 13 timmars flyg och lite stressigt att hinna sätta ett morgonnummer, men för mig var det väldigt viktigt att få vara med på Jazzfestivalen.

Kanske borde jag ha förväntat mig mer eld i ådrorna på Umeå universitet; staden har trots allt varit värd för stora jazzlegendarer som Ella Fitzgerald, BB King och Miles Davis under de senaste 50 åren. Möjligtvis sitter musiken i folksjälen vid det här laget. De sista funkpartierna kanske fick taktklapparna att snava på sina skosnören, men vad gör väl det när Davis och bandet lyckas med konststycket att väcka jazzfebern i den reserverade universitetspubliken. Precis vad vi behöver för att hålla kylan stången.

Michelle Jerkku