Vad är satiren för genre egentligen? frågar sig Vertex recensent apropå en ny bok som utdelar små tjuvnyp mot Kulturhuvudstadsåret i Umeå.

igelkottsaret2014_omslag2Igelkottsåret 2014
Håkan Wikell
[h:ström – Text & Kultur]

Kulturhuvudstadsåret 2014 är ett evenemang som har hajpats i åratal, men det är långt ifrån alla som är riktigt nöjda med utvecklingen av projektet. En av de missnöjda är författaren och musikern Håkan Wikell, som lägligt nog kommer med en satirisk berättelse om ett kulturevenemang i den fiktiva staden ”Björkå”. Wikell, som till vardags är bibliotekarie på Universitetsbiblioteket i Umeå, tecknar bilden av en förvriden verklighet som bär klara likheter med vår, en värld där lokala politiker och näringsidkare förekommer i lätt maskerad form för att framställas i ett löjets skimmer.

IGELKOTTSÅRET 2014 består av ett antal parallellberättelser som alla kretsar kring planeringsarbetet inför Björkås år som ”Igelkottshuvudstad”. En självklar huvudfigur saknas – i stället får vi följa förfördelade pensionärer, korrupta projektgrupper och ett gäng arma igelkottar som inte har någon plats i det år som var tillägnat dem. En central figur är kommunalrådet ”Hans-Åke Hedlund”, som också får utstå de värsta kängorna. Wikells ambition är uppenbarligen att visa på kulturens och miljöarbetets marginalisering i förhållande till näringslivets krafter, och för att det inte ska råda några tvivel i frågan avrundas boken med ett slutord där Wikell förklarar sitt ärende.

VAD ÄR SATIREN för genre egentligen? Satiren är en hånfull allegori, vanligtvis riktad uppåt, som används för att kritisera en grupp av människor eller en företeelse. En gång i tiden var satiren en nödvändig omskrivning för att undkomma övermaktens bestraffningar, men Wikell riskerar knappast fängelsestraff för sina raljanta personteckningar. Eftersom satiren ofta anser sig ha alla de rätta svaren på förhand så värjer jag mig för att klassa den som skönlitteratur – satiren är tendentiös och instrumentell, eller med andra ord, den är en pamflett.

SÄKERT FINNS DET de som kan finna en tröst i Wikells pamflett. Boken innehåller onekligen partier som är putslustiga, i synnerhet de som rör politikerarbetet inom projektgruppen. När Wikell ger sig på att kritisera modern arkitektur eller dagens kändiskultur framstår han emellertid som hopplöst konservativ, dessutom faller hans hyperboler om kändisvärlden till föga eftersom verkligheten överträffar dikten. Igelkottsåret 2014 är en välmenande bagatell med ädla avsikter, men som satir är den alltför ljum och vad gäller dess politiska budskap tvivlar jag på att den får några efterverkningar. Om man ska skriva en fungerande satir i Sverige år 2014 tror jag att man måste gå längre: färre småbittra tjuvnyp, mer oresonligt hat.

GUSTAV BORSGÅRD