Stig Sæterbakken sista roman gör nästan ont att läsa – och är rysligt bra, tycker Vertex recensent.

Genom natten
Stig Sæterbakken

Översättning: Niklas Darke
[Vertiga förlag]

Vid sällsynta tillfällen händer det att man läser en roman som får en att känna sig drabbad, en roman som nästan gör ont att läsa. Det kan bero på att romanen behandlar smärtsamma eller rent outhärdliga teman, men det kan också bero på att romanen är så rysligt bra skriven. Stig Sæterbakkens Genom natten – den norske författarens sista roman innan självmordet 2012 –uppfyller bägge kriterierna. Det är en roman som tar sig obehagligt nära den mänskliga naturen, stöpt i ett språk som håller stryptag på läsaren.

ROMANEN KRETSAR kring Karl Meyer, en man som förlorat en son, något som leder huvudpersonen på en irrande jakt efter… ja, vadå? Försoning? Frihet? Bestraffning? Karl Meyer bär på en skuldbörda gentemot sin familj redan innan sonens död, eftersom Karl valt att överge familjen för en yngre kvinna som aldrig gav Karl den sinnesfrid han hoppats på. Karls sökande efter någon form av ro i själen är det som driver honom ut på en planlös resa genom ett förfallet Europa, med siktet inställt på ett spökhus i Slovakien – ett hus där besökaren för en nätt summa pengar ställs öga mot öga med sina värsta rädslor.

VETSKAPEN OM Sæterbakkens tragiska levnadsslut bäddar för läsningen på olika sätt. Det ligger förstås nära till hands att tolka romanen i ljuset (eller snarare mörkret) av författarens eget mående. Samtidigt är Genom natten en roman som i allra högsta grad står på sina egna ben. Sömlöst rör den sig mellan genrer: inledningen – som behandlar sonens död – är mättad av sorg och desperation, medan europaresan tangerar det groteska och parodiska. Lagom till finalen i spökhuset i Slovakien övergår Sæterbakken till rena rama skräcklitteraturen. Hela tiden upprätthåller författaren ett uppdämt tryck i språket, som gör läsningen till en andlös upplevelse.

VAD KARL MEYER finner – eller inte finner – i spökhuset i Slovakien bör ni ta reda på själva, för vid den punkten av berättelsen talar vi storartad litteratur. Den surrealistiska, närmast mardrömslika epilog som avrundar romanen är det sorgligaste jag läst på mycket länge. Genom natten är en nattsvart bok, som inte inger mycket hopp vad gäller människans möjligheter att finna försoning i tillvaron. Däremot gör den mig upprymd å litteraturens vägnar. Stig Sæterbakken är och kommer att vara saknad. Med Genom natten har han avslutat sin författargärning med ett melankoliskt mästerverk.

GUSTAV BORSGÅRD