Höjdpunkterna i Susanna Alakoskis dagbok utgörs av de fiktionaliserade partier, skrivna i vi-form, som går som en röd tråd genom boken.

Med romaner som Svinalängorna (2006) och Håpas du trifs bra i fengelset (2010) har Susanna Alakoski ägnat sitt författarskap åt att gestalta erfarenheter av att vara hjälplös åskådare till en närstående människas missbruk. På den vägen har det fortsatt i dagböcker som Oktober i Fattigsverige (2012) och nu senast April i Anhörigsverige (2015). Alakoskis författarskap uppvisar med andra ord en tydlig konsekvens, om än hennes böcker rört sig från fiktionen mot det uttalat självbiografiska.

Jag är inte helt säker på att den rörelsen är konstnärligt motiverad. Dagböcker har sina transportsträckor – i April i Anhörigsverige saknas inte passager om vad Alakoski äter till lunch – som är lätta att skumma igenom. Kanske är det ett utslag av mättnad från mitt håll efter att ha läst för mycket Knausgård och Norén, något man kan tycka att Alakoski inte borde drabbas av, men jag har svårt att se poängen med somliga av redogörelserna. Alakoski breder förvisso inte ut sig över tusentals sidor med sina vardagsbestyr, men när April i Anhörigsverige fungerar som bäst är den en tankebok snarare än en dagbok.

När texten blir en tankebok laddar den självbiografiska insatsen resonemangen med patos och med en personlig klangbotten, detta utan att det långtråkigt dokumentära tar överhanden. I stället för att vara en rapport om dagens förehavanden blir det självbiografiska inslaget en emotionell underström. Alakoskis solidaritet med de anhöriga går inte att ta miste på, ej heller den sorg och vrede som emellanåt blossar upp. Att sorgen och vreden går hand i hand blir tydligt i vissa personligt laddade reflektioner som dyker upp plötsligt och med en känslomässig kraft som är svår att värja sig mot.

Dagbokens definitiva höjdpunkter utgörs dock av mer fiktionaliserade partier, skrivna i vi-form, som går som en röd tråd genom boken. Här skapar Alakoski en kör av disparata röster där de anhöriga ”själva” får komma till tals med sina erfarenheter på ett sätt som gör texten till någonting mer än en traditionell dagbok. Att det är just dessa fiktionaliserade partier som blir bokens höjd- och smärtpunkter indikerar möjligen att Alakoskis rörelse mot det uttalat självbiografiska är estetiskt tveksam. Det är lönlöst att önska av en bok att den ska vara något annat än den är, men för min del får Alakoskis nästa gärna röra sig ännu närmare fiktionen.

Gustav Borsgård

April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski

Albert Bonniers förlag