Karl Ove Knausgård är som bäst när han förmår tagga ner de universella anspråken och på riktigt uppehåller sig vid ”det lilla”, tycker Vertex recensent om nya boken Själens Amerika.

Själens Amerika
Karl Ove Knausgård
Översättning:
Rebecca Alsberg
[Norstedts förlag]

Enligt egen utsago slutförde Karl Ove Knausgård sitt skönlitterära skrivande i och med Min kamp-serien – vilket såklart är ett utspel som han i sinom tid lär revidera. Till dess att detta sker ägnar sig Knausgård åt essäer, varav ett flertal (skrivna mellan 1996 och 2013) nu sammanställts i Själens Amerika. Språnget mellan skönlitteraturen och essän blir för Knausgård inte särskilt långt. Hans skönlitterära texter har alltid haft essäistiska inslag som fungerat som ett sätt att tänja på romanformen, att utifrån ”det lilla” göra stora rörelser som mynnar ut i tvärsäkra slutsatser om människans natur. Inom ramen för hans romaner har dessa ofantliga anspråk emellertid kunnat läsas utifrån berättarens temperament, dennes läggning.

Vad förändras då när Knausgård skriver regelrätta essäer? Vad min egen läsning beträffar ställer detta högre förväntningar på att den som skriver är påläst och uppvisar någon form av stringens i sina resonemang. Själens Amerika innehåller essäer som behandlar saker som fotokonst, fjällvandring, bibelöversättning och Knut Hamsun, liksom extramaterial från Min kamp (en ökänd essä om hur det är att skita). Texternas upplägg känns igen: Knausgård får syn på något i vardagen, något till synes trivialt, som han genom ett slags textuella kameraåkningar ger sig på att utveckla till något stort och ”allmänmänskligt”. Skita bör man annars dör man.

Knausgård förblir med andra ord de stora penseldragens man, trots hans egna försäkringar om att hans skrivande uppehåller sig vid ”det lilla”. Det gör det inte alls. Som romantisk idealist är det det stora Knausgård söker, det otvetydiga och absoluta. Det leder till en del förhastade slutsatser där Knausgård utgår från att alla människor i världen fungerar precis som han själv gör. Någon särskilt kompetent politisk analytiker är han icke, men å andra sidan skriver han fint. De tidigare nämnda kameraåkningarna är formmässigt snygga, som i essän ”Sandhornet”.

Överlag blir det som bäst när Knausgård förmår tagga ner de universella anspråken och på riktigt uppehåller sig vid ”det lilla”, som när han i ”Hjälpreda på Bibeln” beskriver sitt arbete med en norsk bibelöversättning. Som sämst blir det när han inte låter essän vara en prövande form utan ett forum för att fastslå sanningar som helt enkelt inte stämmer. Jag kan tilltalas av Knausgårds idealistiska konstsyn, men som politisk tänkare bör han nog tillåta sig att vara lite mer öppen inför maktanalys. Eller bara strunta i politiken helt och köra på snygga kameraåkningar i stället.

Gustav Borsgård