I William S. Burroughs klassiker Den nakna lunchen är knarket är ingen väg mot upplysning eller transcendens, utan ”ett tillstånd av total sjukdom, total besatthet”. Det är inte någon särskilt njutbar läsupplevelse.

Den nakna lunchen
William S. Burroughs
Översättning: Peter Stewart
Norstedts förlag

Det är inte utan viss bävan jag närmar mig beatikonen William S. Burroughs Den nakna lunchen. Boken skrevs under närmare ett decennium, stora delar av den under drogrus, för att publiceras 1959.

Liksom många västerländska pojkar med litterära böjelser har även jag läst min Ginsberg och Kerouac, första gångerna med hänförelse, men det är min uppfattning att många av texterna ur den här litterära strömningen har åldrats ganska dåligt.

Beatprosan tenderar att ge ett malätet intryck och det grabbiga frihetsbegär som genomsyrar texterna osar av naiv, manlig narcissism. Som författaren Claes Britton skrev en gång: ”Det finns ett annat ord för den där frihetstörsten, det kallas alkoholism”.

Jag inser dock snabbt att Burroughs ärende knappast är att ägna sig åt ett romantiserande av en självdestruktiv livsstil. Romanen ger ett ridet och förvirrat intryck, skriven som om en myndighetsperson stod och bankade på dörren. Någon story kan man knappast tala om. En figur kallad William Lee reser genom USA på jakt efter nästa fix – de korta, icke-linjära kapitlen beskriver de olika karaktärer han möter på vägen.

Världen de rör sig i är våldsam och depraverad, smutsig och pervers. Knarket är ingen väg mot upplysning eller transcendens utan ”ett tillstånd av total sjukdom, total besatthet”. Drogbruket avförtrollas, blir naket, liksom den omnämnda lunchen i romanens titel: ”ett fruset ögonblick när alla kan se vad som hänger på spetsen av varje gaffel”.

Som gestaltning av en missbrukares rädsla, tvång och paranoida vanföreställningar är romanen smått mästerlig. Språket rör sig jagat över boksidorna, någon kikar över axeln. Alla är efter dig, alla vill kontrollera dig: snuten, knarkarna, junket. Det är olustig läsning, en sorts prövning.

Romantexten börjar och slutar med mer ”autofiktiva” passager där Burroughs i saklig ton går igenom drogernas skadeverkningar, styrkta med medicinska fakta. Det är drabbande textstycken som gör gott för romanen som helhet.

Med detta sagt kan jag inte påstå att Den nakna lunchen är någon särskilt njutbar läsupplevelse. Språket skapar en viss intensitet, men variationerna är få och texten faller ut i tomprat. Parodierna framstår som klumpiga, ofilade. Man tröttnar på det frossande språket, det spekulativa våldet, homofobin.

Ur etisk synpunkt torde Den nakna lunchen emellertid vara att föredra framför en mer livsbejakande beatroman som Kerouacs On the road (1957). I Burroughs romanvärld finns det nämligen ingen förlösning eller ljuv extas, inget löfte över solvarma motorvägar. Det finns knarket och jakten på det.

Gustav Borsgård