Ibland tenderar argumentationen i Ebba Witt-Brattströms Kulturmannen att bli alldeles för spikrak och tvärsäker, tycker Vertex recensent och ger ett litet tips.

Kulturmannen & andra texter
Ebba Witt-Brattström
[Norsteds förlag]

Förra våren orsakade litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström en rivig medial debatt om ”kulturmannen” när hon kritiserade pedofila inslag i författarna Karl Ove Knausgårds och Stig Larssons romaner. Alltsedan dess är det som om Witt-Brattström har lagt sig till med en uppdaterad offentlig persona, nämligen den av en bildad, feministisk äldre kvinna med hett temperament som inte tvekar att göra verbal slarvsylta av vare sig etablerade författare eller unga manliga litteraturstudenter. Som åskådare är det kittlande att bevittna, även om det ur maktsynpunkt onekligen finns något tveksamt över hur giganten Witt-Brattström plattar till unga akademiker, manliga eller ej.

När Witt-Brattström släpper textsamlingen Kulturmannen och andra texter förväntar jag mig att hon ska fortsätta tvåla dit manliga företrädare av patriarkatet utifrån deras skönlitterära texter. Det gör hon delvis, men titeln är också missvisande eftersom de flesta texterna i samlingen handlar om den inom litteraturhistorien marginaliserade ”kulturkvinnan”. Witt-Brattström skriver vackert om äldre författare som Moa Martinsson och Edith Södergran, men också tankeväckande om samtida kvinnliga författarskap, som i den mycket intressanta texten om de kursiverade bitterheterna i Kristina Sandbergs Maj-trilogi.

Ibland finner jag dock hos Witt-Brattström en tendens att falla in i ganska svartvita tolkningar av de skönlitterära texterna. Lena Anderssons huvudfigur Ester Nilsson ur Egenmäktigt förfarande (2013) lyfts fram som något slags feministisk förebild för att hon kräver att bli återgäldad efter att ha legat med romanens Hugo Rask.

Jag vet inte om jag håller med om att detta är så ”feministiskt”; jag skulle nog snarare tolka Anderssons roman som ett ganska deppigt sätt att föra in hyperrationell marknadslogik på de sociala relationernas område. Witt-Brattström argumenterar med driv och hymlar knappast med sina kvinnopolitiska ärenden, men ibland tenderar argumentationen att bli alldeles för spikrak och tvärsäker.

En kort text ägnas åt före detta maken Horace Engdahls författarskap. Det är en kryptisk och på det hela taget ganska onödig text som det är omöjligt att läsa utan att känna på det personliga agget som strålar fram mellan raderna. Detta personliga agg har nu också fått sin egen konstnärliga gestaltning i Århundradets kärlekskrig, en punktroman som Witt-Brattström skrivit utifrån det havererade äktenskapet.

Och det är nog trots allt bättre att Witt-Brattström hackar på Horace än på litteraturstudenter långt under henne i den akademiska hierarkin.

Gustav Borsgård