I Den sista grisen blandas klassförakt med magsura kängor mot feminismen. Och Horace Engdahls självkritik är bara spelad. En sorglig bok, tycker Vertec recensent.

sista_grisenDen sista grisen
Horace Engdahl
[Albert Bonniers förlag]

Få kulturintresserade svenskar kan ha missat den äktenskapliga fejden mellan Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl, som under våren är aktuella med varsin bok. Även om man gör bäst i att inte läsa skönlitterära texter som autentiska vittnesmål från verkligheten krävs det både skygglappar och självbedrägeri för att låtsas som om den biografiska kontexten i de här fallen inte påverkar läsningen. Där Witt Brattström låter sorgen och ilskan få skönlitterärt uttryck i punktromanen Århundradets kärlekskrig är Horace Engdahl trogen sina fragment och aforismer i tankeboken Den sista grisen.

Jag har verkligen uppskattat Horaces tidigare tankeböcker som Meteorer (2003) och Cigaretten efteråt (2011). Han är emellanåt en fantastisk litteraturläsare och har tveklöst djup kännedom om den europeiska kulturhistorien. När jag läser Den sista grisen är det dock uppenbart att något beklagligt har hänt. Fragmenten handlar mindre om litteratur och mer om magsura kängor mot feminismen och ”samtiden”. I stället för prövande litteraturkritik möts jag i hög grad av misogyni och – som i hans reflektioner kring teveprogrammet Lyxfällan – ett oförblommerat klassförakt.

Bottennappet är avslutande ”Mannen på bryggan”, en kortare pjäs med en kränkt man i huvudrollen där fördomarna får fritt spelrum. Pjäsen skiljer sig inte innehållsmässigt från de tidigare fragmenten; skillnaden är att den tillåter sig att vara mer raljant. Det är djupt pinsam läsning, som om Ulf Lundell haft en pretentiös storebror som i affekt skrivit ned en lista på allt han stör sig på. Man får känslan av att pjäsen är ett uttryck för den lägsta formen av fiktion, den där den skönlitterära formen inte används av estetiska skäl utan för att kunna haspla ur sig rena dumheter utan att behöva svara för dem.

Horace Engdahl har alltid varit en anakronism, men detta är första gången jag läst honom som jag på allvar känner att han är överstånden eller ”obehövlig”, ett adjektiv som återkommer i den avslutande pjäsen. Den röst som talar i Den sista grisen liknar den av en sårad tjur (gris?) som brölar ut sin självrättfärdighet med inslag av spelad självkritik. Självkritiken handlar nämligen aldrig om jaget – så fort ett negativt personlighetsdrag kommer på tal så är detta en universell egenskap som man inte kan göra så mycket åt.

Den sista grisen gör mig dyster på ett dåligt sätt. Den är en sorglig bok om en människa som har bestämt sig för att det är jobbigare att tänka nytt än att ge upp.

Gustav Borsgård