Under läsningen av Min kamp 5 kommer Vertex recensent inte ifrån känslan av att Knausgård råkat slå på autopiloten.

Min kamp 5
Karl Ove Knausgård
[Norstedts]

Så har tiden kommit för Min kamp 5, den näst sista delen i Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit. Hur många läsare hänger fortfarande kvar? Hur många valde att hoppa av tåget när Knausgård i Min kamp 3 ägnade en sida åt att beskriva hur det är att skita? I Min kamp 5 citerar Knausgård en av de refuserade dikter som han skrev som tjugoårig student på Skrivekunstakademiet i Bergen. Dikten består av ordet ”fitta” i versaler, rad efter rad, på två och en halv sida. Inte undra på att karln förbrukat sex volymer.

SKÅDESPELSPLATSEN FÖR Min kamp 5 är alltså Bergen, den regndränkta norska kuststad där författaren tillbringat fjorton år av sitt liv. I början av romanen är berättarjaget en ung och blåögd man med författarambitioner som precis kommit in på en renommerad skrivarskola. Skrivardrömmen ska emellertid visa sig dyrköpt; åratal av konstnärliga motgångar följer, vilket ger oss en spännande inblick i rävspelet inom de litterära institutionerna. Allt varvat med några kärlekshistorier och den sortens destruktiva supande som vi känner igen från Min kamp 4. Mot slutet av romanen trissas dramatiken upp i och med en otrohetsaffär, synnerligen illa tajmad med berättarjagets romandebut.

EN KNAUSGÅRLÄSANDE kamrat till mig har beskrivit det som att han ibland stannar upp under läsningen av Min kamp och frågar sig om det han läser egentligen är så jävla bra. Behöver man få höra om varenda bakfylla Knausgård varit med om? Är alla longörer verkligen befogade? Det kamraten då gör är att slå igen boken och titta på omslaget för att påminna sig om Knausgårds isande författarblick – ”ja just det, en man med den blicken måste ju skriva bra böcker!” – varefter han kan fortsätta läsningen med förnyad geist.

DEN SORTENS ARGUMENT för Min kamp som en stor litterär upplevelse är förstås befängda, men samtidigt säger de en del om mytbildningen kring verken. Vid flera tillfällen under Min kamp 5 tänker jag att det här är väl bra, men det stod ju samma sak i förra boken. Som läsare är det kanske oundvikligt att man börjar känna viss mättnad, men min upplevelse är alltjämt att romansviten uppvisar en nedåtgående trend.

NU HYSER JAG FÖRVISSO tilltro till att den sjätte och avslutande delen kommer att vara något i hästväg. Men under läsningen av Min kamp 5 kommer jag inte ifrån känslan av att Knausgård kommit åt autopiloten.

GUSTAV BORSGÅRD