Stilen är den stora behållningen med Wittkops roman, som med sitt kyliga registrerande av de döda kropparnas förfall förmår hålla läsaren engagerad.

Nekrofilen
Gabrielle Wittkop
Översättning: Lisa Andersson och C-M Edenborg
[Vertigo förlag]

Gabrielle Wittkop.
Gabrielle Wittkop.

Går det att skriva en vacker bok om nekrofili? Den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop (1920–2002) skulle nog hävda det – i alla händelser gjorde hon ett tappert försök med sin debutroman Nekrofilen från 1972. Wittkop var en kontroversiell kvinna (hon lär bland annat ha beskrivit sig själv som en misogyn barnhatare) och faller således det något sensationslystna Vertigo Förlag på läppen, ett förlag som aldrig upphör att framhärda i sin utgivning av moraliskt dubiösa texter. ”Vertigo Förlag ger ut texter på avgrundens rand”, hävdar förlaget på bokens omslag. Jag kan inte undgå att tycka att det låter som ett tonårsrebellens manifest.

NEKROFILEN ÄR EN dagboksroman som försätter läsaren i antikvitetshandlaren Luciens medvetande. Lucien är en mycket ensam man, bosatt i Frankrike, som tidigt i sitt liv utvecklat en erotisk dragning till de döda. På fritiden ägnar sig Lucien åt att gräva upp nyligen avlidna kroppar på kyrkogården, kroppar som han efter bästa förmåga försöker restaurera för att sedermera ha sex med i sitt badkar. I romanen får vi följa Lucien i det att han avverkar den ena kroppen efter den andra, alltmedan han gör sitt bästa för att dölja sitt dubbelliv för omvärlden.

OM MAN ÄMNAR SKRIVA en läsvärd roman om nekrofili gäller det att ha något att komma med utöver det provokativa anslaget, exempelvis en enga­­gerande prosastil. Stilen är också den stora behållningen med Wittkops roman, som med sitt kyliga registrerande av de döda kropparnas förfall – varvat med lyriska utsvävningar som bäst kan beskrivas som poetisk pornografi – förmår hålla läsaren engagerad. Här återfinns lite osmält Freud som Wittkop gott kunde ha skippat, men det finns också en lysande plåga i Luciens alltmer förtvivlade försök att förlänga ”livslängden” hos de kroppar som närmat sig förruttnelsestadiet.

PÅ SÅ VIS KAN NEKROFILEN läsas som en kärleksroman också för den som har svårt att relatera till tjusningarna med nekrofili. Ingen människa på jorden kan med säkerhet veta hur länge vi tillåts njuta av varandra innan förruttnelsen slår in. Även de levandes kärlek är dödsmärkt. Det är en mycket kort roman, som når sitt öppna slut efter bara 126 sidor. Den knappa längden gör att den får något bagatellartat över sig. Det kvarstående intrycket är inte att Nekrofilen har gett mig någonting att häpna över, vare sig vad gäller form eller innehåll. Det är en snygg och makaber stilövning, men det är också allt.

GUSTAV BORSGÅRD