Just nu pågår Rum för performance på Bildmuseet. Sex studenter vid Konsthögskolan deltar. Vertex tog sig ett snack med två av dem för att prata om nervsammanbrott och konsten att säga ”hej”.

Fram till den 1 oktober pågår Rum för performance  i Bildmuseets nedersta plan (i anslutning till kaféet). Performance är en konstform där verken uppförs live. Ofta inom bildkonsten representerar ett verk något annat än sig själv. Så är inte fallet inom performacekonsten, där verket finns här och nu, där och då det uppförs, och inte representerar något annat än sig självt.

Förutom uppförandet av performance i Bildmuseets lokaler ges också konstnärssamtal, workshops, föreläsningar och filmvisning. Av tjugofyra deltagande konstnärer är sex från Umeå Konsthögskola.

Jenny Simm och Maja Selsted.
Jenny Simm och Maja Melsted.

Vertex stämde träff med Jenny Simm och Maja Melsted en stund innan de skulle visa sina verk. Under samtalet pågår en performance utförd av John Court. Han går runt, runt med ett hoptejpat bord som fungerar som rörelsens nav. ”Grottekvarn” är ordet som dyker upp i tankarna. Han har hållit på i en timme när vi sätter oss bland kaféets lunchgäster. Han har sex timmar kvar av sin performance. Medan han fortsätter med sitt, sitter vi bekvämt i en soffa och pratar.

Varför performance?
Jenny: – Jag har ofta låtit bli att kalla det performance utan istället använt ordet ”rörelse”. Jag har hållit på en del med improviserad dans där rörelsen är central. Men termen performance sätter aktiviteten i en kontext och jag är gärna under det paraply, som definitionen erbjuder. I performancekonst är kroppen ett subjekt. Jag arbetar med kroppar som en aktiv del i konsten, kropparna i rummet som en del av konsten. Jag intresserar mig för det offentliga rummet. Hur vi människor beter oss mot varandra är mitt främsta intresse.
Maja: – Det finns en nerv i performance, ett tidsförlopp. En händelse får ta plats och sen försvinner den. Man skapar ett moment.
Jenny: – Ja, jag håller med.

Har ni jobbat med er performance länge?
Maja: – Det har varit en lång process den här gången.
Jenny: – Det är en konstant livskris att gå på konsthögskola. Som konstnär är jag intresserad av samhället och det här verket är en följd av detta.
Maja: – Sammanbrottet skedde för länge sedan. Det här bekräftar dess existens. Performance för mig sträcker sig även utanför gallerisituationer. Jag kan göra ett verk i kvarteret en onsdagsnatt.

Är inte publiken viktig då?
Maja: – Konstverket ska göras oavsett om det är en publik där eller inte. Handlingen är viktigare än publiken. Sedan beror det på konstverket vilken roll en publik spelar och vad som är en publik. Jag kanske gör ett performancekonstverk i ett biktbås och där ser ju publiksituationen annorlunda ut än på Bildmuseet idag, där det exhibitionistiska och den offentliga platsen är en del i verket.
Jenny: – Jag jobbar mer med grupper. Jag tänker att det finns två nivåer av modiga deltagare: en nivå med dem som vågar gå på workshops och ingå i performance och en nivå med dem som inte deltar i performance. De som passerar är lika viktiga. Alla är precis lika mycket värda. Det är modigt att göra nya saker, som att se en performance.
Maja: – Ja, de passerande är viktiga.
Jenny: – För mig som performancekonstnär är det viktigt att kunna läsa av människors gränser, både workshopdeltagare och publik. Jag försöker balansera mellan att öppna upp för nya erfarenheter och känslan att bli påtvingad. Det är en frågeställning jag alltid bär med mig.

Hur är det att ingå i ett sådant här sammanhang, som Rum för performance?
Jenny: – Jag tycker det är kul att träffa nya människor där det finns ett görande. Att de här performanceveckorna är öppna för allmänheten gör att fler nås.
Maja: – Jag uppskattar alltid en situation.
Jenny: – Det är roligt att ingå i något som ger ett samtal i staden, något som ger människor gemensamma referenspunkter. En viktig aspekt är att det sker live. Att se det på plats förstärker samhörigheten.
Maja: –Det ger en speciell vibb när folk sitter och äter samtidigt som en performance pågår. Men det är intressant att få bryta fram i ett rum där kallpratet ofta dominerar.
Jenny: – Men jag skulle vilja se performance uppe i utställningssalarna nästa gång. Och så skulle jag vilja uppmana folk att komma hit under performanceveckorna. Det är gratis och man kan titta in i fem sekunder eller stanna tre timmar om man vill!

Text och foto:
Catharina Bergman

Fotnot: Mellan 23 september och 13 oktober har studenterna på Konsthögskolans masterprogram, däribland Jenny Simm, en utställning i Galleriet på Konstnärligt campus.