Elisabeth Rynell är bäst när hon gör avkall på metaaspekt och navelskåderi och okommenterat får visa vilken god stilist hon är, tycker Vertex recensent.

Elisabeth Rynell.
Elisabeth Rynell.

Skrivandets sinne
Elisabeth Rynell
[Albert Bonniers förlag]

Med vilken rätt skriver man? Hur kan man försvara skrivandets ”omätliga onyttighet” i ett samhälle som tarvar framåtrörelse och handfasta resultat? Detta är frågor som författaren Elisabeth Rynell ställer sig i sin essäsamling Skrivandets sinne, en serie texter med självbiografisk utgångspunkt. Upp­­rinnelsen till essäsamlingen – försåvitt vi bestämmer oss för att lita på sådant som författare påstår i sina texter – är Rynells egen skrivkramp, där funderingarna kring skrivandets beskaffenhet, dess ”sinne”, blir ett sätt att närma sig själva skrivakten.

RYNELLS TEXTER ÄR djupt förankrade i den lantliga verklighet som hon tycks vurma så mycket för – naturen är ständigt närvarande, därtill mystifierad, som en god och from motpol till stadslandskapet. Som en samtida Henry David Thoreau – den amerikanske filosofen som på 1800-talet drog sig undan i en stuga i skogen för att hylla enslighetens förträfflighet – tar Rynell naturen i försvar, när hon återger litterära diskussioner med läromästarna Sara Lidman och Birgitta Trotzig. Andra texter har inte skrivandet som självklar utgångspunkt utan handlar om saker som sorgearbete, till exempel den mycket starka texten om Rynells make som avled i förtid.

RYNELLS RESONEMANG OM skrivandet för tankarna till den danska poeten Inger Christensens, även om Rynells metod för att närma sig frågorna är mer intuitiv och mindre intresserad av att förhålla sig till en västerländsk bildningstradition. Jag kan tycka att det ibland finns något provocerande över den här typen av texter – risken finns att skrivandet framställs som en helt igenom mystisk verksamhet, någonting som är förborgat för alla som inte har ”fattat det”. Emellanåt kan jag känna en längtan efter att skrivandet ska tas ner på jorden i stället för att omtalas som ett eget ”sinne” i stil med syn och hörsel. Måste författande alltid framstå så upphöjt?

DEN STÖRSTA BEHÅLLNINGEN med Skrivandets sinne är de texter som gör avkall på metaaspekten och navelskåderiet, där Rynell okommenterat får visa vilken god stilist hon är. Tyvärr avbryts de partierna snabbt av ännu en text om hur hemskt och hemligt det är att skriva, eller ett stycke essäistisk naturporr som gör gällande att allt skulle bli bättre om vi sprang ut i skogen för att sitta på en stubbe och tomglo. Min uppmaning till Rynell är att inte glömma att städer också kan vara vackra, samt att Thoreau hade massor av besökare och en mamma som tvättade hans kläder när han satt där i stugan och hyllade ensligheten.

GUSTAV BORSGÅRD