Man kan inte beställa pyttipanna och bli sur för att det inte smakar entrecote, noterar Vertex recensent efter att ha läst Håkan Nessers senaste deckare.

Styckerskan från Lilla Burma
Håkan Nesser
[Albert Bonniers förlag]

Håkan Nesser har under ett par decennier varit en habil arbetshäst inom den svenska deckargenren. Nesser är aldrig briljant, men har en hygglig lägsta nivå och är en bättre stilist inom sitt gebit än många av sina landsmän. Efter tio romaner om den buttre kommissarien Van Veeteren ville Nesser prova något annat, men insåg väl omsider att följetonger är den tryggaste inkomstkällan i deckarvärlden, varför han inledde en ny serie detektivromaner om kriminalkommissarien Gunnar Barbarotti. Styckerskan från Lilla Burma är den femte och sista Barbarotti-boken, som i sann nessersk anda utspelar sig i en fiktiv småstad med underligt hög kriminalitet.

STYCKERSKAN FRÅN LILLA BURMA är en roman som på olika sätt berör ämnet sorg, dels genom att Barbarotti redan i inledningen drabbas av en fruktansvärd personlig tragedi, dels genom historien om titelfiguren – Ellen Bjarnebo, “Styckerskan” – vars livshistoria är en ren uppvisning i eländigheter. Det faller på Barbarottis lott att mitt i sin tragedi utreda fallet Ellen Bjarnebo, vilket visar sig vara en (kan ni tänka er!) mer invecklad historia än han först hade kunnat tro. Allt medan Barbarotti framhärdar i det som kan sägas vara det bärande temat genom hela serien, nämligen hans egen sviktande gudstro.

FÖR DEN SOM LÄST NESSER  förut finns här inga överraskningar. Det är samma förnumstiga berättarton, samma småfilosofiska vardagsbetraktelser, samma obligatoriska deckarknorr på slutet. Nesser skriver med lätt hand, ibland kanske lite för lätt, och man skulle önska att han kunde överge en del språkliga klichéer och favorituttryck (räkna gärna hur många gånger “i alla händelser” används i romanen). Den största behållningen med Styckerskan från Lilla Burma är partierna skrivna ur Ellen Bjarnebos synvinkel. Hennes relation till sin småkufiske son väcker sympati och lyckas emellanåt glöda till på ett ganska effektfullt vis.

FAST NOG HADE MAN,  efter att ha läst hela pentalogin, önskat ett maffigare avslut på Barbarottis äventyr. Twisten på slutet – deckarromanens själva belöning – är en besvikelse och lever inte upp till En helt annan historia (2008), den bästa delen i Barbarotti-serien. Å andra sidan kan man inte beställa pyttipanna och bli sur för att det inte smakar entrecote. Med Nesser vet man vad man får; när man läser Nesser har man det trevligt. Det är lite som att bada badkar utan skum eller klia sig på ryggen med för korta naglar. Det är trivsamt. Men entrecote kan det aldrig bli.

GUSTAV BORSGÅRD