Carl-Johan Vallgren drar sig inte för att introducera en manlig sjöjungfru i sin senaste roman. Vertex recensent känner sig en aning kluven.

Havsmannen
Av: Carl-Johan Vallgren
[Albert Bonniers förlag]

Carl-Johan Vallgren har sedan romandebuten 1987 visat upp en imponerande bredd i såväl sin klädstil som sitt konstnärskap. Han har både skådespelat och skrivit musik, och vad gäller hans romanproduktion är det svårt att hitta någon entydig riktning. Episka kärlekshistorier har varvats med pastischer på ryska 1800-talsromaner, ilskna hatmonologer riktade mot Sverige trängs med turistguider till Berlin, och med 2009 års Kunzelmann & Kunzelmann behandlade författaren både konstförfalskning och homosexuellas tillvaro i mellankrigstidens Tyskland.

DÄRFÖR GLÄDJER DET MIG initialt att Vallgren med Havsmannen valt att plocka ned armbågarna från bordet och satsa på en något mer sparsmakad historia både vad gäller stil och intrig. Romanen följer det femtonåriga berättarjaget Nilla, storasyster till den utstötte Robert, och syskonens besvärliga tillvaro i åttiotalets Falkenberg. De är ruskigt fattiga, har en kriminell far och en alkoholiserad mor – men det mest alarmerande problemet är den tonårige plågoanden Gerhard, som med psykopatens totala brist på empati ägnar sig åt att systematiskt kränka huvudfigurerna. Hjälp ska dock visa sig dyka upp (pun intended) från oväntat håll; Vallgren är nämligen inte mer sparsmakad än att han lämnar plats i sin roman för en manlig sjöjungfru.

JAG ÄR NÅGOT KLUVET inställd till Havsmannen. Det ska erkännas att jag läste den i ett svep, kittlades av de spänningsskapande scenerna och rös välmående åt Gerhards eskalerande våldstendenser. Vallgren kan sitt hantverk och är skicklig på att bygga upp oro och förväntan. Samtidigt har romanen en något bagatellartad air av ungdomsroman över sig, symboliken är periodvis övertydlig och man kan fråga sig om ett femtonårigt berättarjag verkligen skulle svänga sig med ord som ”krumbukter” eller ”rumstera”. Och måste små barn som ska föreställa töntiga förses med stora glasögon med tejp över ena ögat?

DET FINNS ETT BITTERLJUVT  tema med syskonkärlek här som aldrig riktigt får blomma i sin fulla känslomässiga potential. En del av det sparsmakade kanske, att tona ner fiolerna, men i sådana fall föredrar jag Vallgren när han kör fullt ställ. Ett problem med Vallgren som socialrealist är att det i sammanhanget är svårt att undgå jämförelsen med John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, som likt Havsmannen handlar om en ung mobbad människa i åttiotalets småstadssverige som räddas av ett övernaturligt väsen. Och ställd mot Ajvides debutroman framstår Havsmannen som en i sanningens namn ganska urvattnad (hehe) kopia.

GUSTAV BORSGÅRD