Pulsen rusar och kinderna börjar hetta. När våren kommer kan det bli så att man bara måste ställa jättekonstiga frågor. Till exempel: Är du singel?

Namn: Tanja Frenell. Pluggar: lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).
Namn: Tanja Frenell. Pluggar: lärarutbildningen, tidigare år (år 1–6).

Solen och värmen börjar så (äntligen?!) i sakta mak ta tag i vinterlandskapet och avfrosta våra av mörkret smittade sinnen till att spira i något slags social eufori med kärlekskranka par, grilldoft och glassätande grupper av människor som bevisföring. Kalla mig naiv eller bara nonchalant men det var alldeles nyligen jag upptäckte det tydligen kända fenomenet att folk vill börja söka kärleken efter vintersvulltröstätandet kring just denna tid på året som alltså kallas vår.

OM DET ÄR SOM ETT tecken på detta sökande efter något slags kärlekshittepå eller inte vill jag inte sia om, men det finns en person som jag sett under en tid i kassan på matbutiken som är så fin att det liksom blir lite gosigt i den kyliga hjärteknuten. Hen är inte fin bara som i söt utan med en utstrålning, som trots det måhända enformiga arbetet med varor och streckkoder, lyser igenom precis lika (o)tydligt som solen genom den täta skogen.

DENNA ENLIGT MIG så fina person kunde jag liksom inte få ur mitt snurriga huvud och ventilerade ämnet med ett par kompisar. I virrvarret uppe hos mig hade jag svagt tänkt tanken att jag skulle fråga om hen ville gå ut med mig nästa gång, men bangade ur trots stöttande från en av vännerna efter att jag av bara tanken på detta försök till kontakt sett mig själv rodna så rött att alla runtikring skulle börja slänga vatten på mig för att inte riskera att jag skulle sätta eld på butiken.

EFTER VÄNTAN I EN vecka eller två, och med nervösa andningsövningar i ryggsäcken, stod jag så där i kön igen. Jag hade hunnit med två IKSU-besök den dagen men pulsen hade förmodligen ändå ännu inte nått den topp den i sitt lilla frispel hade då. Så kom det, jag frågade: ”Nu kommer jag ställa en jättekonstig fråga: är du singel?” Svaret var som jag känt på mig hela tiden Nej, men lite mer ändå, mer än jag väntat.

HEN TACKADE MIG, ojade sej och tackade igen, för komplimangen. Jag blev givetvis mer eller mindre heltäckande röd i ansiktet, men samtidigt som rodnaden började lägga sig till den standardrodnad som brukar härja på kinderna spred sig ett leende som var fullständigt omöjligt att få bukt med. Jag vågade! Och hen blev så glad! Jag kunde släppa tanken på den fina människan i kassan och människan i kassan blev sådär fint glad och tacksam som jag inte hade en aning om att mitt påhitt skulle kunna få till följd.

OM DET VAR VÅREN eller inte, det står osagt, men det var värt varenda stunds nervositet för ingen gick vinstlös.

TANJA FRENELL