Ute i verkligheten är flexibilitet och soft skills hårdvaluta, skriver Vertex frilansare Michelle Jerkku efter en praktikperiod långt borta från kursböcker och tentaplugg.

Michelle Jerkku pluggar psykolog-programmet i Umeå.

Det är sen februarikväll på Umeå Central. Kylan är så skarp att fingrarna håller på att trilla av, men det märker jag knappt. Adrenalinet från att ha dragit upp bopålarna på knappt tio timmar spolar fortfarande runt på högsta växel i mina ådror. Jag har en egendomligt sprudlande känsla i magen som jag inte upplevt på länge.

Tänker på de böcker, tandborstar och doftstickor som jag frenetiskt rafsat ner i ett par IKEA- kassar och skickat med resten av psykologtruppen i en bil påväg söderut. Om en kvart ska jag följa efter. Lägenheten är uppsagd och resten av bohaget undanstoppat i något tempererat skrymsle ute på Teg. Shoutout till Tegs förråd och lager som räddade mig på självaste Sabbaten. Tack vare dem och Umeå Flytts flexibilitet står jag slutligen här och känner vittring av vår medan jag inväntar tåget. Det tåg som ska ta mig på äventyr nere i Göteborg.

Och ja, nog blev det äventyr alltid. Som om det inte var nog att äntligen få utöva mitt tilltänkta yrke, på Sveriges största säkerhetshäktes klientel dessutom, så slår snart lungpesten till. Jag hinner inte riktigt omfatta det epidemiologiska allvaret i situationen innan den har oss by the proverbial balls. I ena stunden jämrar medierna sig över någon kronflunsa borta i den för mig abstrakta miljonstaden Wuhan, och i nästa har Häktet akut brist på toapapper och jag tvingas både förkorta mina samtal och ställa in dem helt med klienter som tillhör riskgruppen.

Ute i verkligheten är flexibilitet och soft skills hårdvaluta. Tänker nu med värme på hur vi ibland gnäller över märkliga kursupplägg och irrelevanta böcker därborta i den akademiska tryggheten, intet ont anandes att ute i verkligheten är saker sällan korrekt uppstakade och millimeterrättvisa. Där är arbetsplatsens politik och struktur avgörande för vad man faktiskt kan åstadkomma, och jag menar inte det cyniskt. Det bara är.

Det gäller att kunna ta sina kollegor, och det gäller att kunna vara okej med faktumet att vardagen när som helst kan slås i spillror av resursbrister, undantag och underbemaning. Dramatiskt förvisso, men jag tycker om det. Jag älskar hur vaken jag tvingas vara på praktiken, på ett helt annat sätt än när allt jag bryr mig om är hur nästa tenta ska gå.

Jag tänker på Nassim Talebs Antifragile som jag plöjde för ett par år sedan. Inser att samhället, såväl som individen, borde vara mer som naturen; redo för de oväntade skalven.

Michelle Jerkku