Calle Ekblom Käck tänker skälla ut en klart misstänkt tvättidstjuv – som snart visar sig vara oskyldig. Boven i drama var istället fördomen. Och en ung söt tjej.

Calle Ekblom Käck.
Calle Ekblom Käck.

Alla har vi fördomar, även om man inte så gärna vill erkänna det. Jag ser mig själv som en öppen och hyfsat icke-dömande person, men är den förste att erkänna min ofullkomlighet: Jag bär på en mängd av föreställningar, strukturer och normer. Dock är jag väl medveten om min svaghet och tror och hoppas att jag ser skillnad på fakta och fördom.

FRAM TILL FÖR NÅGON månad sedan hade min kontakt med gårdsgrannarna varit minst sagt begränsat och enbart bestått av några hej och ett krystat samtal med en alkoholiserad medelålders man. Jag hade äntligen lyckats få en tvättid och läget var desperat, hela garderoben var i skriande behov av rening. Allmänt stressad började jag mitt uppdrag och efter att ha slängt in klädbyten och satt igång maskinerna gick jag upp till mig igen för att vänta. Döm om min förvåning när jag såg att någon hade hunnit före mig, tagit ut min tvätt för att lägga in sin egen. Någon hade SNOTT min maskin.

ILSKAN VÄLLDE UPP I MIG och när jag såg en man stå och röka utanför med tvättmedel i handen, bestämde jag mig för att följa efter och skälla ut fanskapet. Han såg ut att vara i medelåldern och stod iklädd en militärmönstrad jacka som hängde löst ner över hans pösiga grå byxor. Hela hans framtoning tolkade jag som lite ostrukturerad och white trash. Hej fördom. Jag hann ifatt honom precis när han kommit till sin port och jag stammade av vrede fram: Är det du som stulit min tvättmaskin?! Det hade han såklart inte, pinsamt nog. Alla känslor som jag byggt upp sprack som en bubbla och trumpet bad jag honom om ursäkt.

DET VISADE SIG SENARE att det var en ung söt tjej som jag stött ihop med i tvättstugan tidigare som var den skyldige. När hon sedan frågade om det var okej att hon lånade maskinen blev jag så ställd att det enda som kom ur min mun var ett förvirrat: absolut. Men allt får konsekvenser och för att hinna få allt rent blev jag försenad. Som tur var herren som hade tid efter mig ohyggligt förstående och efter att ha språkat om mitt problem med att jag hade en tid att passa men inte var klar erbjöd han sig att ta med min tvätt för mig att hämta senare. Mannen i militärjacka kom tillbaka och fick låna en av den äldre herrns maskiner. Jag och mannen småpratade och det visade sig att han var en känslosam pappa. Alla skildes med ett fantastiskt humör, hjälpta och tacksamma i gemenskap.

EN DAG NÄR JAG VAR på väg hem såg jag mannen med militärjackan släppa på matkassar och en mikro, pustandes i sitt anletes svett. Jag erbjöd hjälp och tillsammans delade vi bördan.
Det är vid sådana tillfällen hoppet för mänskligheten återkommer och inget gör mig gladare än att få mina fördomar motbevisade.

CALLE EKBLOM KÄCK