Kanske vore det klokt att sluta pressa gymnasieelever att snabbt välja livsspår och istället låta dem känna efter ett år eller två innan studievalet.

Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.
Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.

Vi i Sverige uppmuntras mer än någonsin att plugga vidare efter gymnasiet. Högskoleförberedande ämnen görs obligatoriska och karriärspåret ska helst redan vid gymnasievalet ligga upptrampat, asfalterat och plogat för att optimera framtida avkastning. I tider av högskoleprov och ansökningar har jag observerat ett anmärkningsvärt beteende. Blygsamt spydiga undertoner och smygbitter tystnad uppstår ibland när det framkommer att jag tog ett sabbatsår efter gymnasiet.

Kanske är det ett val som inte ligger helt i min traditionella karaktärslinje, men man vill ju inte gärna påbörja sitt skuldsatta liv utan att vara säker på sin sak. Det var så jag tänkte vid ansökningen. Men vad ligger till grund för vissas bitterhet mot konceptet ”sabbatsår”.

Statistik från SCB visar att så mycket som en tredjedel av dem som påbörjade universitetsstudier direkt efter gymnasiet 2009 hoppde av den påbörjade utbildningen inom tre år. Både du och jag känner säkert någon eller några studenter som någonstans i utbildningen bytt spår för att omsider plugga vad de egentligen ville. Bättre sent än aldrig. Andra tar examen med ånger över att de inte studerade vad de verkligen ville.

Kanske är bitska eller bittra reaktioner på konceptet ”sabbatsår” en begynnande eller avslöjad ånger, studenternas ackilleshäl. Kanske är det kognitiv dissonans som får folk att retsamt tillägga ”ja men du tog ju ett sabbatsår” som att det vore lite ovärdigt att fundera ett tag innan man dyker i med huvudet först. Men egot gör vad det kan för att skydda sig, det är en animalistisk instinkt att skydda sig från obehagliga insikter och konsekvenser. Så surt säger räven om både rönnbären, druvorna och sabbatsåret och går vidare. 

Folk kan säga vad de vill om att studera direkt, vänta eller byta mitt i. Själv är jag ganska glad över att kunna slita i skolan utan att undra om jag varit lyckligare någon annanstans (än så länge ska jag säga). Men kanske vore det klokt att sluta pressa gymnasieelever att snabbt välja livsspår och istället låta dem känna efter ett år eller två utan att vi andra tittar snett eller ifrågasätter. Då kanske bären skulle kännas mindre sura.

Jenny Pira