All vår början är bäst. Allt känns nytt, allt är fortfarande pirrigt och allt görs av av ren glädje, skriver Julia Öhrling.

Julia Öhrling pluggar
Julia Öhrling läser kulturanalys-programmet vid Umeå universitet.

För en tid sedan uppmärksammade jag en slarvigt uppsatt plansch i humanisthuset på campusområdet som signalerade öppna seminarier av olika slag. Jag och min kompanjon vid tillfället tvekade inte en sekund över att lägga till en ny händelse i den digitala kalendern på smartphonen och började genast odla seminariepepp!

SEMINARIET HÖLLS veckan därpå i en helt annan byggnad som för oss var lika ny som första dagen på universitetet och den där pirrigheten och nyfikenheten låg som en tät dimma över bröstkorgen. Vilka kunde tänkas vara där? Är det en stor lektionssal? Ses det avgiftsfria kaffet i högerhanden som ett tecken på vana, lugn och vuxenhet?

MIN PIRRIGHET och pepp höll sig på en trivsamt hög nivå den dryga timmen seminariet höll på. Den heterosexuella matrisen stolpades upp genom djuplodande teorianalys och aldrig tidigare har jag känt mig så underlägsen kunskapsmässigt! Den klara majoriteten av de andra i salen var antingen forskare eller handledare till nämnda forskare. Men det hela var, trots bristen på delaktighet från min sida, en ren glädjeboost! Att jag ens tog mig dit till nytt territorium och mot djupare kunskap än den jag läser i mitt program var inte bara häftigt. Det var skitmodigt också! Att göra något helt nytt för första gången utan varken livlina eller expertråd. Det är banne mig modigt!

OCH DET ÄR MED STOR pirrighet och lust jag lämnat ifrån mig denna text i händerna på redaktören för den tidning du just nu läser. Mina så annars vana fingrar är aningen rostiga av alla de år som gått sen sist. När jag senast skrev en text i form av en krönika var jag nyss tillbaka på fast svensk mark efter en studieresa i Rom och hade magen full av carbonara, dyr öl och minnen av historiska landmärken. Jag var i full färd med att ta studenten från gymnasiet och var minst lika spänd och ångestfylld inför det nya strukturlösa liv som komma skulle.

LITE PÅ SAMMA SÄTT är det just nu, fast tvärtom! Jag är i början på en otroligt spännande universitetsutbildning, inviger min första text hos Vertex och försöker orientera mig fram genom Umeås kulturliv som den humaniststudent jag är. Allt känns nytt, allt är fortfarande pirrigt och allt görs av rent mod och av ren glädje!
Vad har du gjort för pirrande modigt på sista tiden?

JULIA ÖHRLING