Lina Granberg.
Lina Granberg.

”Hur har du kunnat få ett så bra jobb egentligen? Du som är så ung?” Frågan – ställd av en antik rokokobyrå – får Lina Granberg att tappa både fattningen och  konceptet.

Att gå från universitetsstudier ut i arbetslivet kan för många vara en riktig pärs. Normal dygnsrytm, stämpelklockor och ovanan att slippa grötvecka en gång i månaden är vanligtvis inte det alumner bävar mest inför, men däremot kanske osäkerheten i vad man egentligen är bra på och kan tillföra som mindre erfaren. Dumheter så klart, nyutexade är oerhört viktiga för arbetsmarknaden. Men densamma dignar tyvärr inte av jobb som likt druvklasar bara hänger att bara ta för sig av, så det gäller att morska upp sig och inse sitt eget värde.

JAG HADE JOBBAT PÅ NYA stället i två dagar när jag stötte ihop med ett bekant ansikte i korridorerna. Vi stannade till, hälsade lite trevande och kom efter några famlande första meningar fram till att det som kopplade samman oss var att min syster och hennes dotter hade varit bundisar i ett tidigare liv, eller mellanstadiet. Vi småpratade en stund och jag förklarade glatt vad jag gjorde där. Att vi skulle bli kollegor och käka med varandra i personalmatsalen, och jag berättade vad jag skulle jobba med. Varpå hon, utan solsken i blick, rynkade pannan och smidigt som en rokokobyrå från 1700-talets Frankrike hävde ur sig:

– Jaha, och hur har du kunnat få ett så bra jobb egentligen? Du som är så ung?

SPLATT! SÅ HADE JAG HELT tappat både fattningen och konceptet och i chocken klämt ur mig något sinnesförvirrat urdumt om tur och silverskedar rätt i mun. Och innan jag hade hunnit torka upp min utspillda värdighet från där den rann över stenplattorna, och samtidigt komponera en lite coolare comeback, hade hon med missunnsamma steg gått därifrån.

ATT VARA FÖDD PÅ 80-TALET innebär många trevliga saker. Till exempel barndomsfotografier på sig själv iklädd neonfärgad overall, Björnes magasin, en härligt arg tonårstid kantad av vita jazzbyxor med kjol över och så det där med den oerhörda mängden valmöjligheter i livet. Men det finns också en baksida. Minnena av Ica i rutan och svarta stringtrosor långt upp på ryggen under de vita jazzbyxorna med kjol över, till exempel. Eller de ständiga påminnelserna om att man måste vara så evinnerligt tacksam över att överhuvudtaget fått ett jobb, på grund av att arbetsmarknaden ser ut som den gör.

ICA I RUTAN OCH SVARTA STRING kan jag hantera, men tacksamheten går bort. Arbetsmarknaden behöver unga utbildade. Och jag fick jobbet för att jag är kompetent, punkt slut. Det kunde jag ha svarat.

LINA GRANBERG