Artister på besök i främmande land. Fattigdom som inspiration för att skapa musik. Den ovanliga TV-mixen blir en riktig ögon- och öronöppnare.

Namn: Julia Bergstrand. Ålder: 22. Pluggar: Kandidatprogrammet i språk. Bor: Mariehem.
Namn: Julia Bergstrand. Ålder: 22. Pluggar: Kandidatprogrammet i språk. Bor: Haga.

”Den här är till alla er där ute som känner någon som försöker rädda världen, som säger: – Jag har ingen tid och inga pengar, men jag gör det i vilket fall.”
Orden är Annika Norlins och jag stod i ett dansande folkhav vid sidan av scenen under en konsert med Säkert! i Bergen för två och ett halvt år sedan.

MYCKET HAR HÄNT sedan dess, både på hemmaplan och i världen runtomkring oss, men tanken som väcktes där har på något sätt lyckats klamra sig kvar i mitt bakhuvud. Den att det finns en skillnad mellan att vilja, att kunna och att göra. Den att våra ansträngningar kanske aldrig kommer att skapa ringar på vattnet, men att vi lik förbannat är skyldiga att försöka.

DEN SENASTE MÅNADEN har man kunnat följa TV4s dokumentär ”En resa för livet”, i vilken fyra svenska artister befinner sig i Manila för att uppleva fattigdomen i Filippinerna och skriva musik baserad på intrycken. Vi ser Sophie Zelmani stirra in i kameralinsen med en blick som vädjar till de svenska folket – ”Stöd SOS barnbyar ”- samtidigt som Uno Svenningssons ord, ”Man föds på en soptipp och dör på en soptipp”, ekar i rummet långt efter det att kvartetten har försvunnit ifrån TV-rutan.

MAN KAN NOG hålla med om att reportage av den här typen banar väg för att vi ska börja ifrågasätta vår egen bekymmerslösa livssituation. Förtjänar vi den vardag som finns runtomkring oss?
Ja – Nej – Kanske.
Om vi gör oss förtjänta av den.

JULIA BERGSTRAND