Vi studenter lever i gränslandet mellan studier och arbetarrörelse och hamnar lite utanför – i ett gränsland där de dubbla budskapen frodas, menar Jenny Pira.

Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.
Jenny Pira läser medie- och kommunikations-vetenskap i Umeå.

Hej Umeå universitet! Här vinkar jag med min knutna röda vänsterhand ifrån Göteborg! Jag är på praktik ungefär 100 mil bort och sätter tre års studier på prov. Jag bor vid Chalmers, men precis som på Umeås campus är det lite stökigt och bökigt. Inte mig emot just nu, men ibland blir det faktiskt för mycket.

I en tidigare krönika skrev jag om pressen att öka sin kompetens på fritiden, att det lätt blir ett tvång snarare än en självuppfyllelse. Det är heller inte ovanligt att studenter går in i väggen eller insjuknar på annat sätt – vi pratar bara sällan om det.
Min vän är 25 år och nyligen sjukskriven på grund av utbrändhet, så även jag valde motvilligt att ge upp mitt ideella arbete för att inte gå samma öde tillmötes.

Tyvärr kan vi som studenter inte sjukskriva oss enligt några stadgade överensstämmelser. Och missar vi för mycket på grund av sjukdom så är framtiden ganska osäker. csn, lönen och examen förlorar du däremot efter ett tag, det kan du i alla fall vara säker på. Du kan få en del hjälp från Studenthälsan, men fler behöver ändå tala om problemet – i Umeå, Göteborg och på resten av Sveriges universitet.

Nu väntar maj – den rödaste månaden. Jag tänker på arbetarrörelsen som kämpat varje år för rätten till drägliga arbetsvillkor, allt de slagits för och uppnått – bland annat möjligheten till sjukskrivning. Men vi studenter lever i gränslandet mellan studierna och arbetarrörelsen och hamnar lite utanför. Få engagerar sig i frågan och kanske är det klokt, eftersom hjälpen är knaper om du skadas i kampen.

Nej, vår tillvaro är aldrig riktigt säker. Vår obligatoriska studietid är över: vi är färdiga med gymnasiet, har inga måsten, kan jobba, vi är vuxna. Men vi är fortfarande studenter: pluggar fortfarande, är inte riktigt i arbetsmarknaden, lever inte riktigt vuxenliv.

Vi förväntas arbeta samtidigt som vi pluggar heltid; vi råds att se skolan som ett heltidsjobb men kan inte ta ledigt; vi uppmuntras att ha fritid men pressas att jobba både betalt och obetalt under ledigheten. Det är dubbla budskap överallt och vi kan inte vara säkra på något.

Men när du är utbränd så är du utbränd, det kan du iallafall vara helt säker på.

Jenny Pira