Visst har det småskaligt utspridda firandet sin charm. Men nog har studentstaden Umeå något att jobba med vad gäller studenthögtiden framför andra.

Bertil Janson, redaktör på Vertex.

Vem vill inte fira den heliga Valborg? Ja, alltså, abedissan Walpurgis som blev helgonförklarad för drygt tusen år sedan och som därefter åkallats som motgift mot de häxorgier och liknande som antogs äga rum under förkristna vårfester. Med Walpurgis i laget blev brasorna en moteld mot mörkrets krafter. Och snart också en angelägenhet i den akademiska världen, där våren skulle firas och studentmössan luftas i vårbrisen.

Typ ungefär. Det där är bara snabbt inhämtade Wikipedia-kunskaper och därför inte helt tillförlitliga. Det inser jag snabbt när jag scrollar ner en bit för att kolla hur Valborg firas på andra universitetsorter. Vad gäller de storslagna traditionerna i Lund och Uppsala, exempelvis, ser uppgifterna ut att stämma på ett ungefär. Men under rubriken ”Traditionsenlig Valborg i Umeå” läser jag att det här, sedan 2006, firas ”Valborg på campus, ett sam­arrangemang med Umeå kommun och Akademiska hus, och därför en angelägenhet för tusentals umebor (utöver studenter och akademiker).”

Nja, i år är det fem år sedan det senaste ”riktiga” campusfirandet. Det blev för stort och för dyrt, kan man sammanfatta. Så i år består Valborg på campus av ett tappert luncharrangemang. Två dagar innan sista april.

Jodå, visst har det småskaligt utspridda firandet sin charm. Och visst är det liksom ”väldigt mycket Umeå”. Men nog har studentstaden något att jobba med här.

Bertil Janson