Beskedet att storebror tagit livet av sig slog till som en jordbävning. Sorgegruppen hos Kyrkan på campus blev en hjälp genom krisen, skriver Nathalie Lidqvist.

Nathalie Lidqvist har sökt kurser på Umeå universitet i höst.
Nathalie Lidqvist har sökt kurser på Umeå universitet i höst.

Det kan inte ha undgått någon att det inträffat en kraftig jordbävning i Nepal, den värsta på 80 år. Varje dag läser jag om ökade dödssiffror och total förödelse. “Allting skakade. Allting föll ihop” är ord jag läst. Jag skulle vilja berätta om en annan jordbävning. Den som utbröt inuti mig för ett år sedan, skakade om hela min värld och lämnade djupa sprickor efter sig, som jag fortfarande sitter fast i.

Än idag bankar det ena efterskalvet efter det andra på min dörr. Den värsta jordbävningen som drabbat mig var när min mamma ringde och berättade att min storebror Jonas inte längre fanns. Den kvällen gick varenda millimeter av mig sönder. Samma sekund som jag insåg att jag skulle vara tvungen att fortsätta leva det här livet utan honom, gick allting sönder.

Det var han själv som ringde 112 och förklarade att han drabbats av svåra andningsbesvär efter att tagit en större dos läkemedel. När ambulanspersonalen anlände till huset var han fortfarande vid medvetande, sittandes på våra föräldrars köksgolv. De gjorde allt som stod i deras makt för att rädda honom, men hjärtat hade tagit mycket stryk och slutade slå. Det gav upp. Kanske på samma sätt som han gav upp den där sekunden han lät flera piller bygga bon i sin mage.

Jag har upplevt att det är svårt att prata högt om min sorg och saknad utan att folk i min omgivning blir obekväma och skruvar på sig. Döden är ett känsligt ämne att ta i och självmord är ett känsligt ämne att ens nudda vid. För det var så det stod i obduktionsrapporten: “omständigheterna talar för att döden varit avsiktligt självtillfogad”. Det värker i mig när jag tänker på det, så mycket att jag ibland skriker mig hes i kudden.

Att reparera ett trasigt systerhjärta är inte ett dugg lätt, kanske till och med omöjligt. Men jag har hittat ett forum och en plats som hjälper till att läka såret. En typ av hjälporganisation för psykiska jordbävningar. Ett ställe att gå till när mina vänners ord inte längre hjälper, eftersom många ändå inte hade någon aning om vad jag gick igenom.

Jag har gått i en samtalsgrupp, eller rättare sagt en sorgegrupp, som Kyrkan på campus anordnar. Vi var fyra deltagare och två ledare som sågs i lokalen i Universumhuset varje måndag för att på olika sätt bearbeta vår sorg och stressen som tillkommer. Det kunde vara genom att testa avslappningsövningar eller måla sorgen på ett papper. Vilken färg har den? Var i kroppen sitter den?

Ibland använde vi timmarna till att bara prata. Andra gånger grät någon så att snoret rann eller så skrattade vi oss varma och glada. Det fanns plats för allt som var högt och allt som är lågt och vi bar varandra bara genom att dyka upp. Inom de här väggarna behövde jag inte vara rädd att någon skruvar på sig eller blir leds på mig och min börda – de kände istället igen sig i den.

Det måste bli lika okej att tala om för folk på stan eller via sociala medier att man mår skit och att man ser allt i grått, utan att man på något sätt uppfattas som uppmärksamhets-sökande – i samma utsträckning som det är okej att berätta hur lycklig man är.

Negativa känslor tar lika mycket plats (om inte mer) i våra liv som de positiva och jag tänker aldrig sänka rösten eller hyscha när allt inom mig håller på att explodera. När mina kontinentplattor kolliderar, är jag så innerligt tacksam för mina måndagshjältinnor. Eller Team Sorg, som någon av oss sa.

Nathalie Lidqvist